En dansdokumentär om manlighet, fadersarv & uppbrott.
Att vara son till sin pappa. Att spela rollen som man. Att bryta sig loss…
Utifrån egna erfarenheter rör sig tre män i olika åldrar bland frågor om manlighet, fadersarv och uppbrott i sitt sökande efter nya vägar.
Go to hell or leave in peace en helaftonsföreställning med urpremiär på Atalante i Göteborg 23 september 2005.
Med dansarna Miguel Cortés, Hannes Rydén och Michael Eddie Edwinson, utvecklar Eva Ingemarsson och kompositören Niklas Rydén konceptet att föra samman dans, projicerade bilder, dokumentära intervjuer, liveröster och nyskriven musik till en multimedial helhet.
Medverkande
Koncept/koreografi: Eva Ingemarsson Musik/film/intervju: Niklas Rydén Dans: Miguel Cortés, Michael Eddie Edwinson, Hannes Rydén Musik: Mikko Hellsing, Oliver Messiaen – Oraison, Bernard Permegiani – En Phase/Hors Phase from Dedans Dehors (1977) Bach – Cello Suite 1 (yoyo ma) Aphex Twin – lornaderek, Asa-Chang & Junray – Hana Scenografi: Dan Tommi Hildén, Lisa Hjalmarsson (ass.)_ Kostym: Karin Jatta Ljusdesign: Viktor Wendin Teknik: Marcus Granberg Koreografiassistent: Janni Groenwold Diabilder: Anders Jirås Produktion: Alexander Hall, Efwa-Wiktoria Rodell, Beata Rydén
Recensioner
Existentiella resor
Dansbiennal 2006, Göteborg
Till det bästa med en dansbiennal hör att man får se regionens koreografer. Till det sämsta hör dålig logistik. När Gun Lund, mottagare av Svenska teaterkritikers danspris 2006, arrangerar bussresan Fönster mot Kosmos vill man gärna hänga med och återse Myon-spin som hon skapade 1999 på KTH i Stockholm. Men schemat sprack.
Bronja Novak, som syns på stan med chockrosa hår, väcker också nyfikenhet. Hennes nya verk med krånglig tysk titel sägs fira kvinnan, idealet och livet självt. Samma kväll rymmer ändå flera världar, fadersarvets till exempel. Vi är alla barn till någon, en prägling för livet oavsett om denna förälder varit närvarande eller ej. Mansrollen är kanske extra intressant att ta itu med nu när kvinnorollen har skärskådats så grundligt.
Koreografen Eva Ingemarsson låter i sitt senaste verk trion Miguel Cortés, Eddie Edwinson och Hannes Rydén utforska pappaminnen, svek och uppbrottsbehov. Go to hell or leave in peace är både rörade och roande – trots att många av greppen är bekanta vid det här laget.
Ingemarsson har ju, i samarbete med kompositören Niklas Rydén, skapat en egen scengenre: dansdokumentären. I verk som The frozen ones (1999), Månens fyra ansikten (2001) och Mellan dag och natt (2003) blandas filmade intervjuer med stillbilder och dans. Idén möjliggör dubbelexponeringar och tidsförskjutningar; ett slags kubism i scenisk skepnad. Att dessa existentiella resor blir så spännande handlar om förtroendet och intresset för dansarna och deras individuella berättelser, som samtidigt gestaltar det allmängiltigt ogripbara. Vad formar oss till den vi är?
På scenen finns en hög byggklossar; en stad eller lekplats där tre söner brottas med sina fadersgestalter. Hannes Rydéns energiska fotbollspappa väcker skratt medan Miguel Cortés funderar på om han inte svek sin far, utlänningen som gjorde sonen till avvikare. Eddie Edwinson minns känslomässig tillknäppthet. Men gradvis har de vuxit ikapp sina pappor, mot en förståelse av dem och därmed sig själva.
Koreografin är först kollektiv med korta rörelser som om lyssnandet trevar igång. Helheten präglas också av det associativa snarare än illustrativa. Ändå börjar man fundera på varför vissa rörelser pockar på att definieras som “manliga”, andra “kvinnliga”. Kanske är det attityden, anslaget. En och annan svacka är oundviklig under 80 minuter, men kvar biter sig dansarnas genuina närvaro. Sent ska man glömma denna fint gestaltade längtan efter en stunds faderlig närhet.
…
Anna Ångström – SvD 2006-05-14
A dance documentary about manhood, the heritage of a fader and breakup.
To be the son of your fader. To play the part of man. To break free…
Drawing form their own experiences three men of different age moves among questions about manhood, the heritage of a fader and breakup in their search for new paths.
With the dancers Miguel Cortés, Hannes Rydén and Michael Eddie Edwinson, Eva Ingemarsson and the composer Niklas Rydén develops the concept of bringing together dance, projected images, documented interviews, live voices and newly written music into a multi medial whole.
Cast & Production crew
Concept/Choreography: Eva Ingemarsson Music/Film/Interviews: Niklas Rydén Dance: Miguel Cortés, Michael Eddie Edwinson, Hannes Rydén Music: Mikko Hellsing, Oliver Messiaen – Oraison, Bernard Permegiani – En Phase/Hors Phase from Dedans Dehors (1977), Bach – Cello Suite 1 (yoyo ma), Aphes Twin – Lornaderek, Asa-Chang & Junray – Hanna Set design: Dan Tommi Hildén, Lisa Hjalmarsson (ass.) Costume design: Karin Jatta Light design: Viktor Wendin Technician: Marcus Granberg Choreography assistant: Janni Groenwold Diapositives: Anders Jirås Production: Alexander Hall, Efwa-Wiktoria Rodell, Beata Rydén
Från en liten by i norra Holland, så liten att den knappt syns på kartan, kommer Janni. Hon bor inte där längre, hon har skapat sig ett annat liv i ett nytt land. På scenen, speglade under hennes fötter och dansande genom rummet – formar hon konturerna av sitt liv och bilder av sina andra jag. Solot Alterego har koreografen Eva Ingemarsson arbetat fram direkt för dansaren Janni Groenwold. Rörelserna dubbelreflekteras och återspeglas i bildprojektioner, med fokus på möte och konfrontation. Janni rör sig mellan polariteterna, söker sig in mellan svart och vitt, ja och nej, kyla och hetta, för att finna och berätta sin historia; och vad handlar det där med mammas löständer om, egentligen? Dessa skrämmande, skallrande plastbitar som ligger och väntar i ett glas vatten i köket om natten…
Tillsammans med filmaren och kompositören Niklas Rydén utvecklar och förfinar Eva Ingemarsson i Alterego konceptet att föra samman dans, dokumentära intervjuer, videobilder, diabildsprojektioner och uppmickade liveröster till en multimedial helhet. I Alterego använder Eva Ingemarsson utvalda delar från sina tidigare föreställningar Fotografen (1997), The frozen ones (1999), Månens fyra ansikten (2001) och Mellan dag och natt (2003). Detta tillsammans med nyskapat material bearbetas till en personlig betraktelse, ett Alterego.
Alterego bjöds in att gästspela på High Fest festival i Yerevan, Armenien 2-8 oktober 2004
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Janni Groenwold Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Dan Tommi Hildén Film: Niklas Rydén (Intervjuer) Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Musik: Dmitri Shostakovich, Einstürzende Neubauten, Diamanda Galas Teknik: Viktor Wendin Foto: Anders Jirås Produktion: Alexander Hall
From a small village i northern Holland, hardly visible on a map, origins Janni. She does not live there any more. She has mad a different life for her self, in a new country. On stage , reflected under her feet and dancing through the room – she forms the outlines of her life and images of her other self. The solo Alter ego has been choreographed by Eva Ingemarsson especially for the dancer Janni Groenwold. The movements are mirrored back in projections, with focus on encounters and confrontations. Janni moves between polarities, searching between black and white, yes and no, heat and cold, to find and tell her story; and what is the real story behind her mothers artificial teeth? Those rattling pieces of plastic that lies waiting in a glass of water in the kitchen by night…
Together with the composer Niklas Rydén, Eva Ingemarsson, in Alter ego, evolves and refines the concept of bringing together dance, documentary interviews, video, slideshow projections, and live voices in to a multi medial whole. In Alter ego Eva Ingemarsson uses selected parts from her previous performances, The photographer (1997), The frozen ones (1999), The four faces of the moon (2001) and Between day and night (2003). All of this alongside new material forms a personal observation, an Alter ego.
Alter ego was invited to guest perform at the High Fest Festival in Yerevan, Armenia, 2-8 october, 2004.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Janni Groenwold Original music: Niklas Rydén Set design: Dan Tommi Hildén Video: Niklas Rydén (Intervjuer) Light design: Anna Wemmert Clausen Costume design: Karin Jatta Music: Dmitri Shostakovich, Einstürzende Neubauten, Diamanda Galas Light design: Viktor Wendin Photography: Anders Jirås Production: Alexander Hall
I Mellan dag och natt fortsätter Eva Ingemarsson det multimediala berättande i dans och bild som hon tidigare utvecklat i framför allt The frozen ones och Månens fyra ansikten. Liksom tidigare samarbetar hon med kompositören och filmaren Niklas Rydén. Föreställningen tar sin utgångspunkt i tre kvinnors liv och erfarenheter. Genom dans, film, projektioner och dansarnas egna röster får vi ta del av deras berättelser, inbäddade i Niklas Rydéns ljudlandskap. Dansarna Åsa Thegerström, Luisa Denward och Janni Groenwold rör sig in och ut ur sina egna röster, avbryter varandra och sig själva, kommenterar och ställer frågor. Tankar, åsikter och insikter bryter fram och söker kontakt. Mellan dag och natt är ett både lekfullt och allvarsamt dansverk i flera nivåer där de olika berättelserna bildar en helhet. Verket lyfter fram frågor om att våga träda ut ur sig själv, om att acceptera vad man har blivit, om att ta och ge utrymme, om förväntningar och önskningar.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Åsa Thegerström, Luisa Denward, Janni Groenwold Turnéarrangör: Turnéslingan Tre Scener Dans: Luisa Denward, Janni Groenwold Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Dan Tommi Hildén Ljusdesign: Viktor Wendin, Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Ljudteknik: Pär Bengtsson Foto: Anders Jirås Video: Niklas Rydén (Filmning och intervjuer) Produktion: Alexander Hall, Mika Becker
Recensioner
Hur minns vi en dansföreställning? Vad är det som stannar kvar i oss när vi lämnar salongen? Jag bär ofta med mig bilder, och genom bilderna kommer minnet av rörelsen, själva dansen. Och kanske beror det på att så många koreografer arbetar så medvetet med det visuella. Koreografen Eva Ingemarsson har sen fyra år tillbaks integrerat videoprojektioner i sina föreställningar, dokumentärt material från dansarnas egna liv, som bildat utgångspunkt för en diskussion om identitet. Har vi kanske flera identiteter? Är det ett problem, eller en möjlighet? I den sceniska världen ställs de frågorna på sin spets. Vem är jag egentligen? Materialet har projicerats på dansarnas egna kroppar, i scenrummet. I hennes nya verk, ”Mellan Dag och Natt”, är det dokumentära stoffet lågmält, och fram träder dansarnas ansikten. Skratt och leenden blandas med korta tystnader som hör det inre livet till. Det dokumentära får de koreografiska uttrycken att förvandlas. Inte på något enkelt vis. Jag ser dansarna på nytt, när jag också hört deras berättelser. Sett deras riktiga ansikten. Men i dem ser jag också mig själv. Mina minnen. Och min historia. Sängen är också en sån trygg plats för mig. Att jag känner att… där kan jag… här behöver jag inte visa mig för nån. Jag kan bara vara. Och gömma mig. Sen har jag en liten älg som ligger då bredvid mig. Ett sånt mjukdjur. – skratt – Den är så härlig… Berättelserna och bilderna har ett opretentiöst tilltal. Vi i publiken litar på dem som personliga utsagor. Mycket därför att verket som helhet, genom konsekvens och självständighet, tydliggör en längtan efter trovärdighet. Naivt, kanske en del tycker. Men själv blev jag rätt lycklig.
Bodil Persson – Kulturnytt P1 2003-10-06
Fjärran kaj och flärd, fortsätter koreografen Eva Ingmarsson sina fruktsamma scenexperiment på Atalante. Det nya verket “Mellan dag och natt” knyter an till och vidareutvecklar de tidigare “The frozen ones” och “Månens fyra ansikten”. Samtliga utspelar sig i spänningsfältet mellan dansare på scenen och rörliga, projicerade bilder av dansarna.
Form tar gärna över innehåll i samtida scenexperiment. Så aldrig hos Eva Ingmarsson. Kanske beror det på hennes erfarenhet, mognad och nyfikenhet. Hur som helst växer form och innehåll fram simultant och organiskt. I “Mellan dag och natt” är det sex dansare på scenen. Luisa Denward, Janni Groenwold och Åsa Thegerström – och deras tre spegelbilder i form av videofilmade intervjuer som projiceras på scen och kroppar. Dansarna kommunicerar med sig själva och varandra, i ord och rörelse.
Vad som gör “Mellan dag och natt” så fascinerande är det tillbakalutade och intimt personliga tonfallet. Åsa Thegerström berättar naket om sin fars död, Janni Groenwold talar om sin rädsla för ensamhet och sin räddande ängel, kramdjuret älgen Sebastian. Ibland reagerar en dansare förskräckt på sina egna ord: har jag verkligen sagt det? Någonstans där utspelar sig den verkliga dramatiken, när det bränner till mellan det sceniskt och filmiskt närvarande, mellan nu och då. Eller tänder gnistan egentligen av friktionen mellan det strängt personliga och sceniskt offentliga? “Mellan dag och natt” är stillsamt utmanande, tankeväckande och gripande. Eva Ingmarsson och hennes samarbetspartner Niklas Rydén gör vad ingen annan gör inom svensk scenkonst.
Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter 2003-09-22
Poetiskt medryckande
Varje människa är en plats, ett hus möblerat av muskler och minnen i ständig rörelse. Ibland ser man det utifrån, ibland är man instängd i det. “Jag sitter på vinden i mig själv … men jag vill komma ut ur mig själv”, som Luisa Denward formulerar det i en av flera svindlande tankar som berör i Mellan dag och natt, på gästspel från Göteborg.
För tredje gången har Eva Ingemarsson och Niklas Rydén skapat ett spel om identitet och livserfarenhet genom att sampla dans, foto och filmade intervjuer med dansarna till en form som blir något mer än de enskilda delarna. Efter The frozen ones (1999) och Månens fyra ansikten (2001) tillkommer nu också dansarnas liveröster.
Och än en gång häpnar man över hur glidningen mellan närvaro och avbildning, individ och grupp med enkla medel förskjuter perspektivet på jaget. Den här gången är det tre kvinnor som berättar
med kropp och ord. De kryper fram som glada fjärilar ur sina kokonger för att med mjuka armar pröva vingarna.
Scenografen Dan Tommi Hildéns transparenta, flyttbara “rum” blir segel, hus och duk för filmavsnitten. I slutet förenas dessa skal till en kropp med många rum – en bild av den plats vi bär med oss. Också Karin Jattas asiatiskt influerade kostymer och Niklas Rydéns känsliga ljudbild av syrsor, knaster, röster och Piazzolla bygger en värld där dansarnas närvaro är påtaglig men också undanglidande.
Trion pendlar mellan flickaktig eufori och den vuxna kvinnans dröjande insikt. Mot kraven på anpassning ställs barnets revolt. Luisa Denward demonstrerar klänningens fängsel, Janni Groenwold minns ett instängt hem och markerar behovet av livsrum – men drömmer om att dela närhet med någon annan än sin leksaksälg. Åsa Thegerström berättar lugnt om pappans död.
Liksom i de tidigare verken dubbelexponeras dansarna med sina egna filmade ansikten men kan “kliva ur” dem och betrakta sina avbilder på distans.
“Har jag sagt så?”
Det är vemodigt och roligt att pussla berättelserna, i synnerhet som själva dansen inte lämnas i sticket. Här finns partier det suger om, en stram styrka som lämnar plats för det trevande, lyssnande. Energisvackorna är få; som helhet är “Mellan dag och natt” en poetisk och medryckande resa mot det personliga som blir giltig för oss alla.
Anna Ångström SvD 2004-11-23
Photo: Anders Jirås
In Voices of day and night Eva Ingemarsson continues the multi medial storytelling in dance and image that she has been evolving since her work with The frozen ones (1999) and The four faces of the moon (2001). She once again collaborates with the composer and film maker Niklas Rydén. The starting point of the performance is the life and experiences of three women. With a mix of dance, film, projections and the dancers own voices we are told their stories, embedded in Niklas Rydéns landscapes of sound. The dancers Åsa Thegerström, Luisa Denward and Janni Groenwold moves in and out of their own voices, interrupt each other and them selfs, comments and asks questions. Thoughts, opinions, and insights breaks through and seeks contact. Voices of day and night is at the same time a playful and serious dance performance in multiple levels, where the differing stories makes a whole. The performance emphasise questions about daring to step out of your self, about accepting what you have become, about taking and giving space, about expectations and dreams.
Between day and night toured on Turnéslingan, Three Stages, spring 2004 to Malmo and Stockholm.
Far from the quayside and vanity – the Gothenburg opera house is located in the harbour –, choreographer Eva Ingemarsson continues her fruitful scenic experiments. The latest production “Voices of Day and Night” connects to, and develops further, the earlier works “The Frozen Ones” and “Four Faces of the Moon”. They all take place in the tense field between the dancers on the stage, and moving, projected images of the dancers.
The form often overshadows the content in contemporary scenic experiments. But never for Eva Ingemarsson. This may depend on her experience, maturity and curiosity. Anyhow, here the form and the content grow simultaneous and organic.
In “Voices of Day and Night” there are six dancers on the stage. Luisa Denward, Janni Groenwold and Åsa Thegerström – and their mirror images in the form of videotaped interviews, which are projected on scene and bodies. The dancers communicate with themselves and each other, in words and in movements.
What makes “Voices of Day and Night” so fascinating is the laid back and intimate personal tone. Åsa Thegerström speaks openly about her father’s death, Janni Groenwold talks about her fear of loneliness and her angel of mercy, the cuddly moose Sebastian.
Sometimes a dancer reacts, startled by her own words; did I really say that? Somewhere there, the essential drama takes place, when it heats up between the scenic and cinematic presence, between now and then. Or is the spark rather ignited by the friction between two levels: the strict personal and the scenic public? “Voices of Day and Night” is calmly challenging, thought provoking and touching.
Eva Ingemarsson and her collaborator Niklas Rydén do what nobody else does in Swedish dramatic art.
I Månens fyra ansikten fortsätter Eva Ingemarsson den dokumentära inriktning som påbörjades 1999 med The Frozen Ones. Ur programtexten: “Vad händer när den annars så anonyme dansaren träder fram och berättar om sig själv? Vad händer när tydliga brottytor skapas mellan olika konstnärliga uttryck? I Månens fyra ansikten fortsätter Eva Ingemarsson att undersöka möjligheten att integrera dans, dokumentära filmintervjuer, stillbildsprojiceringar och videofilm. Intresset för människan och lusten att förändra och fördjupa det sceniska uttrycket är drivkraften i hennes arbete. I Månens fyra ansikten låter Eva Ingemarsson fyra dansare berätta om sig själva, sina liv och sina minnen. Vi möter Arngrimur Bjarnason från Island, Janni Groenwold från Holland, Mauro Rojas från Chile/Colombia och Åsa Thegerström från Sverige.”
Månens fyra ansikten spelades även på Dansstationen och Moderna Dansteatern genom Turnéslingan tre scener – ett samarbete mellan de fria scenerna Atalante, Dansstationen och Moderna Dansteatern
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Åsa Thegerström, Mauro Rojas, Janni Groenwold, Arngrimur Bjarnason
Solveig Thegerström (Avfilmad äldre kvinna) Scenografi: Dan Tommi Hildén, Roland Borén Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Musik: Pilgrimsånger från klostret Montserrat, Sven-Erik Johansson, John Zorn, At the Gates, György Ligeti, Borås Energi, Erik Satie, Dmitri Shostakovich, Charles Storm/Jan Cardell, Svante Henryson, Thomas Jäderlund Teknik: Tina Grahn, Anna Lindkvist Foto: Anders Jirås Video: Niklas Rydén (Intervjuer och filmning) Produktionsassistent: Elinor Ström, Erika Harlitz Produktion: Astrid von Rosen Turnéarrangör: Turnéslingan Tre Scener (Atalante)
Photo: Anders Jirås
In The four faces of the moon Eva Ingemarsson continues her documentary direction that was started in 1999 with The Frozen Ones.
What happens when the otherwise anonymous dancer steps forward and talks about him/her(?) self? What happens when (breaking surfaces) are created between different artistic expressions? In The four faces of the moon Eva Ingemarsson continuos to explore the potential of integrating dance, filmed documentary interviews, photo projections and video. The interest in the human being and the desire to change and deepen the scenic expression is the driving force in her work. In The four faces of the moon Eva Ingemarsson lets four dancers tell us about them selfs, their lives and their memories. We get to meet Arngrimur Bjarnason from Island, Janni Groenwold from Holland, Mauro Rojas from Chile/Colombia and Åsa Thegerström from Sweden.
The four faces of the moon toured on Turneslingan, Three Stages to The Dance station (Malmo) and The Modern Dance Theatre (Stockholm).
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Åsa Thegerström, Mauro Rojas, Janni Groenwold, Arngrimur Bjarnason, Solveig Thegerström (older women on film)
Stage design: Dan Tommi Hilldén
Light design: Anna Wemmert Clausen
Costume design: Karin Jatta
Music: Pilgrim songs from the monastery Montserrat, Sven-Erik Johansson, John Zorn, At the Gates, György Ligeti, Borås Energi, Erik Saite, Dimitri Shostakovich, Charles Storm/Jan Cardell, Svante Henryson, Thomas Jäderlund
Technicians: Tina Grahn, Anna Lindkvist
Photo: Anders Jirås
Video: Niklas Rydén (Interviews and film)
Production assistant: Elinor Ström, Erika Harlitz
Production: Astrid Von Rosen
Tour arrangement: Turnéslingan Three Scenes (Atalante)
The frozen ones är den första i en serie föreställningar där Eva Ingemarsson samtidigt arbetar konstnärligt och dokumentärt med dansen och dansarna. Koreografin samspelar med videoprojektioner där de två dansarna berättar om sig själva och sina liv. Samtidigt som de alltså dansar på scenen. Eva Ingemarsson har alltid inspirerats av olika material i sina föreställningar. I Passage (1989) var det stockar, i Skuggbild (1992) presenningar, i Bröllopsnatten (1994) två vita dörrar och i Fotografen (1997) stilbildsfotot. Även dansens relation till bilden fick efterhand en växande betydelse i oilka uppsättningar. I The frozen ones sammanför hon dessa intressen, filmar av dansarna och projicerar sedan bilden på olika projektionsytor som ger personerna helt olika karaktär. Bilden kan röra sig eller stå stilla. Ögonblick kan frysas, livslängden kan förlängas och dansen tillföras en ny dimension. I fotografiet står tiden stilla. Vad händer när en människa möter sin egen bild? Två dansare möter varandra; två människor. Berättelsen är det viktiga. Vägen. Liksom i tidigare föreställningar samarbetade Eva Ingemarsson med Niklas Rydén, som i The frozen ones ansvarar för video och intervjuer med dansarna.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Janni Groenwold, Arngrimur Bjarnason Scenografi: Roland Borén, Mania Teimouri Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Musik: Einstürzende Neubauten, John Zorn, Red Hot Chili Peppers, Karin Rehnqvist, Dmitri Shostakovich, Sten Sandell, Edvard Grieg Snickare: Göran Ekmark (Konstruktion) Foto: Anders Jirås Video: Niklas Rydén (Intervjuer och filmning) Produktion: Erica Espling
Photo: Anders Jirås
The frozen ones is the first performance in a series, where Eva Ingemarsson works with both a documentary and an artistic approach with the dance and the dancers. The choreography interacts with video projections where the dancers speaks about them selfs and their lives, while dancing on stage. Different materials have always been an inspiration to Eva Ingemarsson in here choreographies, in Passage (1989) it was logs, in Shadow image (1992) it was tarps, in The wedding night (1994) it was two white doors and in The photographer (1997) it was still photos. The relationship between the dance and the image has gradually gained importance in her performances. In The frozen ones she brings together these interests, portraits the dancers on film and projects the image on different surfaces, which gives the persons totally diverse character. The image can move or be still. Moments can be frozen, the lifespan can be prolonged and the dance can be given a new dimension. In the photo, time stands still. What happens when a person meets her own image? Two dancers meet each other: two human beings. The story is the focus. The path. As in previous performances Eva Ingemarsson collaborates with Niklas Rydén. In The frozen ones Niklas is responsible for the filmed material and the interviews with the dancers.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Janni Groenwold, Arngrimur Bjarnason
Stage design: Roland Borén, Mania Teimouri
Sound design: Anna Wemmert Calusen
Costume design: Karin Jatta
Music: Einstürzende Neubauten, John Zorn, Red Hot Chilli Peppers, Karin Rehnqvist, Dmitri Shostakovich, Sten Sandell, Edvard Grieg
Under repetitionsarbetet av Ingemarssons koreografi Fotografen april 1997 var konstnären Tomas Ferm närvarande vid ett tillfälle. Denna närvaro resulterade, ett år och många samtal senare, i en dansföreställning som tog sin utgångspunkt i fem av Ferms skulpturer ur serien ABARTO.
Gardenparty är ett visuellt rum som dagtid utgör en ljussatt konstutställning. Om kvällen utgör objekten scenografi i en dansföreställning som utspelas på en fest i en försommarträdgård. Det handlar om människans längtan och minnen; om hennes förmåga att träda över tidens och upplevelsernas gränser. Hur hon kan komma från andra sidan, från de dödas rike eller från de levandes land men i en upplevelse av sig själv som död.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson, Arngrimur Bjarnason, Janni Groenwold, Veera Suvalo Grimberg Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Mask: Gunilla Gränsbo Musiker: Niklas Rydén (Dragspel), Bjarne Olsson (Gitarr), Petter Jarenskog (Violin), Pierre Laurent (Elbas) Musik: It Had better be tonight, The girl from Ipanema, Satumaa Konst: Tomas Ferm (Skulptur, foton) Produktion: Mika Becker
During one of the rehearsals with the choreography of The photographer, april 1997, the artist Tomas Ferm was present. This presence resulted, one year and many discussions later, in a dance perfarmance which took its starting point in five of Ferms sculptures from the series ABARTO.
Gardenparty is a visual room that during day time takes the form of an art exhibition. By night the objects are part of the scenography of a dance performance that takes place at a party in a summer garden. It circles around mans longing and memories; about her ability to pass the limits of time and experience. How she can come from the other side, the land of the dead or the land f the living but experience her self as dead.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Eva Ingemarsson, Arngrimur Bjarnason, Janni Groewold, Veera Suvalo Grimberg Light design: Anna Wemmert Clausen Costume design: Karin Jatta Mask design: Gunilla Gränsbo Musicians: Niklas Rydén (accordion), Bjarne Olsson (guitar), Petter Jarenskog (violin), Pierre Laurent (electric bas) Music: It had better be tonight, The girl from Ipanema, Satumaa Art: Tomas Ferm (sculpture, photos) Production: Mika Becker
Dansinstallationen Bakom glas skapades enkom för en utställningsserie på Galleri 54 där kreatörer från andra områden än de sköna konsterna bjöds in att fritt använda den minsta kammaren i galleriet. Under 4 timmar rörde sig koreografen Eva Ingemarsson bakom och mot en stående vaselininsmord glasruta.
Medverkande
Idé: Eva Ingemarsson Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
The dance installation Behind glass was created exclusively to be part of an exhibition series at Gallery 54 where creators from areas other then fine art was invited to freely use the smallest chamber at the gallery. During four hours Eva Ingemarsson moved behind and against a glass window covered in Vaseline.
Cast & Production crew
Idea: Eva Ingemarsson Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Eva Ingemarsson Light design: Anna Wemmert Clausen
Med Fotografen inledde Eva Ingemarsson det arbete med att integrera fotografi, projiceringar, dans och dansare som hon sedan har vidareutvecklat i många föreställningar därefter. Genom att placera två fotografer på scen under föreställningen i jakt på nya bildvinklar, ville Ingemarsson “låta dansare och fotografer inspirera varandra samtidigt som själva händelseförloppet blir ett sätt att utforska och ifrågasätta den traditionella formen”. (Margareta Artsman, SvD april 1997.) De fotografier som togs under föreställningen ställdes ut i Atalantes foajé i en ständigt växande utställning. De användes också som projiceringar i Ingemarssons nästkommande föreställning The frozen ones. Niklas Rydén svarade för musiken. Dana Sederowsky och Peter Öhlander fotograferade under föreställningen.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Arngrimur Bjarnason, Janni Lorentzon, Veera Suvalo Grimberg Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Göran Ekmark, Antonio Sognasoldi Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Musiker: Niklas Rydén (Piano) Foto: Peter Öhlander, Dana Sederowsky
Photo: Peter Öhlander & Dana Sederowsky
With The photographer Eva Ingemarsson started her work with integrating photography, projections, dance and dancers which she has later advanced in later performances. By placing two photographers during the performance Ingemarsson wanted to, ”Let the dancers and photographers inspire each other while the story at the same time explores and questions the traditional form” Margareta Artsman, SvD april 1997). The photos that was taken during the performance was put on display in Atalantes foyer in a constantly growing exhibition. The photos were also used as projections in Ingemarssons next performance, The frozen ones.
“Eva Ingemarssons Vita läppar är en koreografi för två kvinnliga och en manlig dansare. Kvinnorna finns till för varandra i en slags syskontillvaro. Mannen finns till i sin frånvaro. De delar speglar. Han simmar i ett hav av vykort. (Ur “Unga Atalante”, mars 1995.) Med koreografens ord: “Vykortet är det korta meddelandet som påminner om världen utanför. Något man längtar efter eller skyr. Är kvinnorna fångna i sin egen fåfänga och mannen i sin rotlöshet?” (Ur “Unga Atalante”, oktober 1995.) Niklas Rydéns elektroakustiska musik byggde på samplade fragment från ett stycke av Bach och en hårdrockslåt. Vita läppar ingick i helaftonsföreställningen Ytspänning som spelades på Atalante hösten 1995.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson, Anna Westberg, Joachim Berntsson Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Antonio Sognasoldi Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta
”Eva Ingemarssons White lips is a choreography created for one male and two female dancers. The women live for each other in a kind of sibling subsistence. The man live in his absence. They share mirrors. He swims in a sea of postcards” (from Young Atalante, march 1995). Words of the choreographer: ”The postcard is the short message that reminds of the world outside. Something you long for shun. Are the women trapped in their own vanity and the man in his rootlessness?” (from Young Atalante, october 1995). Niklas Rydéns elector acoustic music was built on sampled fragments from a opus by Bach and a heavy metal song. White lips were part of the all night performance called Surface Tension which were performed at Atalante during fall 1995.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Eva Ingemarsson, Anna Westberg, Joachim Berntsson Original music: Niklas Rydén Stage design: Antonio Sognasoldi Light design: Anna Wemmert Clausen Costume design: Karin Jatta
Eva Ingemarssons High heel´s är ett solo som framförts separat i olika sammanhang, men som också ingick i helaftonsföreställningen Ytspänning som spelades på Atalante hösten 1995. Stycket framfördes av koreografen själv. Iförd långklänning på höga klackar dansade hon kvinnan som har klätt upp sig till fest, men som ständigt trampar snett och har svårt att hitta sin roll. Dansytan begränsades till en scen stor som ett matsalsbord. Den växte fram utifrån klädernas och ytans begränsningar. Med koreografens ord: “Det är steg i höga klackar som får klänningen att darra. Kostymen föder rörelse och ger idéer om nya steg. Det är kvinnan, som trots sin yttre välmanipulerade fasad inte kan dölja att kroppen talar sitt tydliga språk.” (Ur “Unga Atalante”, oktober 1995.) Niklas Rydén skrev och framförde dragspelsmusik till stycket.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson Originalmusik: Niklas Rydén Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Musiker: Niklas Rydén (Dragspel)
Eva Ingemarssons High Heels is a solo that has been performed separately in different contexts, but it was also a part of the all night performance Surface tension that was performed at Atalante during the fall 1995. High Heels were performed by the choreographer her self. In an evening dress and high heels she dances as the women that is dressed up for a party, but stumbles and having trouble finding her role. The dance floor was confined to a space, the size of a dining table. It got its form from the limitations of the dress and the space. Words of the choreographer: ”It is steps in high heels that makes the dress tremble. The costume gives birth to movement and ideas of new steps. It is the women that, despite her well manipulated front, can not hide the obvious language of the body.” ( from Young Atalante, october 1995). Niklas Rydén wrote and performed accordion music for the performance.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Eva Ingemarsson Original music: Niklas Rydén Light design: Anna Wemmert Clausen Musician: Niklas Rydén
