Foto: Anders Jirås
I Mellan dag och natt fortsätter Eva Ingemarsson det multimediala berättande i dans och bild som hon tidigare utvecklat i framför allt The frozen ones och Månens fyra ansikten. Liksom tidigare samarbetar hon med kompositören och filmaren Niklas Rydén. Föreställningen tar sin utgångspunkt i tre kvinnors liv och erfarenheter. Genom dans, film, projektioner och dansarnas egna röster får vi ta del av deras berättelser, inbäddade i Niklas Rydéns ljudlandskap. Dansarna Åsa Thegerström, Luisa Denward och Janni Groenwold rör sig in och ut ur sina egna röster, avbryter varandra och sig själva, kommenterar och ställer frågor. Tankar, åsikter och insikter bryter fram och söker kontakt. Mellan dag och natt är ett både lekfullt och allvarsamt dansverk i flera nivåer där de olika berättelserna bildar en helhet. Verket lyfter fram frågor om att våga träda ut ur sig själv, om att acceptera vad man har blivit, om att ta och ge utrymme, om förväntningar och önskningar.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Åsa Thegerström, Luisa Denward, Janni Groenwold
Turnéarrangör: Turnéslingan Tre Scener
Dans: Luisa Denward, Janni Groenwold
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Dan Tommi Hildén
Ljusdesign: Viktor Wendin, Anna Wemmert Clausen
Kostym: Karin Jatta
Ljudteknik: Pär Bengtsson
Foto: Anders Jirås
Video: Niklas Rydén (Filmning och intervjuer)
Produktion: Alexander Hall, Mika Becker
Recensioner
Hur minns vi en dansföreställning? Vad är det som stannar kvar i oss när vi lämnar salongen? Jag bär ofta med mig bilder, och genom bilderna kommer minnet av rörelsen, själva dansen. Och kanske beror det på att så många koreografer arbetar så medvetet med det visuella. Koreografen Eva Ingemarsson har sen fyra år tillbaks integrerat videoprojektioner i sina föreställningar, dokumentärt material från dansarnas egna liv, som bildat utgångspunkt för en diskussion om identitet. Har vi kanske flera identiteter? Är det ett problem, eller en möjlighet? I den sceniska världen ställs de frågorna på sin spets. Vem är jag egentligen? Materialet har projicerats på dansarnas egna kroppar, i scenrummet. I hennes nya verk, ”Mellan Dag och Natt”, är det dokumentära stoffet lågmält, och fram träder dansarnas ansikten. Skratt och leenden blandas med korta tystnader som hör det inre livet till. Det dokumentära får de koreografiska uttrycken att förvandlas. Inte på något enkelt vis. Jag ser dansarna på nytt, när jag också hört deras berättelser. Sett deras riktiga ansikten. Men i dem ser jag också mig själv. Mina minnen. Och min historia. Sängen är också en sån trygg plats för mig. Att jag känner att… där kan jag… här behöver jag inte visa mig för nån. Jag kan bara vara. Och gömma mig. Sen har jag en liten älg som ligger då bredvid mig. Ett sånt mjukdjur. – skratt – Den är så härlig… Berättelserna och bilderna har ett opretentiöst tilltal. Vi i publiken litar på dem som personliga utsagor. Mycket därför att verket som helhet, genom konsekvens och självständighet, tydliggör en längtan efter trovärdighet. Naivt, kanske en del tycker. Men själv blev jag rätt lycklig.
Bodil Persson – Kulturnytt P1 2003-10-06
Fjärran kaj och flärd, fortsätter koreografen Eva Ingmarsson sina fruktsamma scenexperiment på Atalante. Det nya verket “Mellan dag och natt” knyter an till och vidareutvecklar de tidigare “The frozen ones” och “Månens fyra ansikten”. Samtliga utspelar sig i spänningsfältet mellan dansare på scenen och rörliga, projicerade bilder av dansarna.
Form tar gärna över innehåll i samtida scenexperiment. Så aldrig hos Eva Ingmarsson. Kanske beror det på hennes erfarenhet, mognad och nyfikenhet. Hur som helst växer form och innehåll fram simultant och organiskt. I “Mellan dag och natt” är det sex dansare på scenen. Luisa Denward, Janni Groenwold och Åsa Thegerström – och deras tre spegelbilder i form av videofilmade intervjuer som projiceras på scen och kroppar. Dansarna kommunicerar med sig själva och varandra, i ord och rörelse.
Vad som gör “Mellan dag och natt” så fascinerande är det tillbakalutade och intimt personliga tonfallet. Åsa Thegerström berättar naket om sin fars död, Janni Groenwold talar om sin rädsla för ensamhet och sin räddande ängel, kramdjuret älgen Sebastian. Ibland reagerar en dansare förskräckt på sina egna ord: har jag verkligen sagt det? Någonstans där utspelar sig den verkliga dramatiken, när det bränner till mellan det sceniskt och filmiskt närvarande, mellan nu och då. Eller tänder gnistan egentligen av friktionen mellan det strängt personliga och sceniskt offentliga? “Mellan dag och natt” är stillsamt utmanande, tankeväckande och gripande. Eva Ingmarsson och hennes samarbetspartner Niklas Rydén gör vad ingen annan gör inom svensk scenkonst.
Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter 2003-09-22
Poetiskt medryckande
Varje människa är en plats, ett hus möblerat av muskler och minnen i ständig rörelse. Ibland ser man det utifrån, ibland är man instängd i det. “Jag sitter på vinden i mig själv … men jag vill komma ut ur mig själv”, som Luisa Denward formulerar det i en av flera svindlande tankar som berör i Mellan dag och natt, på gästspel från Göteborg.
För tredje gången har Eva Ingemarsson och Niklas Rydén skapat ett spel om identitet och livserfarenhet genom att sampla dans, foto och filmade intervjuer med dansarna till en form som blir något mer än de enskilda delarna. Efter The frozen ones (1999) och Månens fyra ansikten (2001) tillkommer nu också dansarnas liveröster.
Och än en gång häpnar man över hur glidningen mellan närvaro och avbildning, individ och grupp med enkla medel förskjuter perspektivet på jaget. Den här gången är det tre kvinnor som berättar
med kropp och ord. De kryper fram som glada fjärilar ur sina kokonger för att med mjuka armar pröva vingarna.
Scenografen Dan Tommi Hildéns transparenta, flyttbara “rum” blir segel, hus och duk för filmavsnitten. I slutet förenas dessa skal till en kropp med många rum – en bild av den plats vi bär med oss. Också Karin Jattas asiatiskt influerade kostymer och Niklas Rydéns känsliga ljudbild av syrsor, knaster, röster och Piazzolla bygger en värld där dansarnas närvaro är påtaglig men också undanglidande.
Trion pendlar mellan flickaktig eufori och den vuxna kvinnans dröjande insikt. Mot kraven på anpassning ställs barnets revolt. Luisa Denward demonstrerar klänningens fängsel, Janni Groenwold minns ett instängt hem och markerar behovet av livsrum – men drömmer om att dela närhet med någon annan än sin leksaksälg. Åsa Thegerström berättar lugnt om pappans död.
Liksom i de tidigare verken dubbelexponeras dansarna med sina egna filmade ansikten men kan “kliva ur” dem och betrakta sina avbilder på distans.
“Har jag sagt så?”
Det är vemodigt och roligt att pussla berättelserna, i synnerhet som själva dansen inte lämnas i sticket. Här finns partier det suger om, en stram styrka som lämnar plats för det trevande, lyssnande. Energisvackorna är få; som helhet är “Mellan dag och natt” en poetisk och medryckande resa mot det personliga som blir giltig för oss alla.
Anna Ångström SvD 2004-11-23
Photo: Anders Jirås
In Voices of day and night Eva Ingemarsson continues the multi medial storytelling in dance and image that she has been evolving since her work with The frozen ones (1999) and The four faces of the moon (2001). She once again collaborates with the composer and film maker Niklas Rydén. The starting point of the performance is the life and experiences of three women. With a mix of dance, film, projections and the dancers own voices we are told their stories, embedded in Niklas Rydéns landscapes of sound. The dancers Åsa Thegerström, Luisa Denward and Janni Groenwold moves in and out of their own voices, interrupt each other and them selfs, comments and asks questions. Thoughts, opinions, and insights breaks through and seeks contact. Voices of day and night is at the same time a playful and serious dance performance in multiple levels, where the differing stories makes a whole. The performance emphasise questions about daring to step out of your self, about accepting what you have become, about taking and giving space, about expectations and dreams.
Between day and night toured on Turnéslingan, Three Stages, spring 2004 to Malmo and Stockholm.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Åsa Thegerström, Luisa Denward, Janni Groenwold
Tour arrangement: Turnéslingan Three Stages
Original music: Niklas Rydén
Stage design: Dan Tommi Hildén
Light design: Viktor Wendin, Anna Wemmert Clausen
Costume design: Karin Jatta
Sound design: Pär Bengtsson
Photo: Anders Jirås
Video: Niklas Rydén (filming and interviews)
Production: Alexander Hall, Mika Becker
Reviews
Far from the quayside and vanity – the Gothenburg opera house is located in the harbour –, choreographer Eva Ingemarsson continues her fruitful scenic experiments. The latest production “Voices of Day and Night” connects to, and develops further, the earlier works “The Frozen Ones” and “Four Faces of the Moon”. They all take place in the tense field between the dancers on the stage, and moving, projected images of the dancers.
The form often overshadows the content in contemporary scenic experiments. But never for Eva Ingemarsson. This may depend on her experience, maturity and curiosity. Anyhow, here the form and the content grow simultaneous and organic.
In “Voices of Day and Night” there are six dancers on the stage. Luisa Denward, Janni Groenwold and Åsa Thegerström – and their mirror images in the form of videotaped interviews, which are projected on scene and bodies. The dancers communicate with themselves and each other, in words and in movements.
What makes “Voices of Day and Night” so fascinating is the laid back and intimate personal tone. Åsa Thegerström speaks openly about her father’s death, Janni Groenwold talks about her fear of loneliness and her angel of mercy, the cuddly moose Sebastian.
Sometimes a dancer reacts, startled by her own words; did I really say that? Somewhere there, the essential drama takes place, when it heats up between the scenic and cinematic presence, between now and then. Or is the spark rather ignited by the friction between two levels: the strict personal and the scenic public? “Voices of Day and Night” is calmly challenging, thought provoking and touching.
Eva Ingemarsson and her collaborator Niklas Rydén do what nobody else does in Swedish dramatic art.
Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter 2003-09
