“Eva Ingemarssons I ett vitt intet är ett solo för en manlig dansare som rör sig i ett rum av extremt starkt ljus med väggar och golv av reflekterande plåt. Där är mannen på vakt, blickande utåt. Där finns rädslan och frustrationen. Där finns speglingarna och allas blickar.” (Ur “Unga Atalante”, mars 1995.) För musiken svarade Patrik Ehrnborg. Ljuset spelade en stor roll i föreställningen, där ljussättaren Anna Wemmert Clausen kan sägas ha fått sitt konstnärliga genombrott. I ett vitt intet uruppfördes våren 1994 under Göteborgs Dansdagar. Stycket ingick tillsammans med High Heels och Vita Läppar i helaftonsföreställningen Ytspänning hösten 1995.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Joachim Berntsson Originalmusik: Patrik Ehrnborg Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
I Bröllopsnatten utgår Eva Ingemarsson från det mest traditionella rörelsetemat, mötet mellan man och kvinna. Det traditionella temat möter ett närmast surrealistiskt överdrivet film- och teatertema: paret på bröllopet. Den smått vansinniga stämningen i föreställningen understryks av att den äger rum i ett totalt vitt scenrum som på ett helt annat sätt än en traditionell “black box” förpassar publiken till en drömvärld. I denna vita värld kommer dansarna att framträda tydligare än någonsin. Det har lett till att deras personlighet har tillåtits träda fram och att deras röster och andhämtning spelar en central roll i det digitala tonlandskap som Niklas Rydén komponerat.
Musiken blir ett kollage av röster, opera och elektroackustisk musik, med en touche av death metal. I ett vitt rum blir också ljuset väldigt påtagöigt. Med skuggor, färger och projiceringar blir scenrummet ett organiskt Ett med dansarna.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Torun Odlöw, Peter Svenzon Originalmusik: Niklas Rydén Scenbild: Eva Ingemarsson, Niklas Rydén Medarbetare: Zac O’Yeah, Liv Ravnbøl Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen Kostym: Karin Jatta Scenteknik: Göran Ekmark Foto: Anders Jirås Produktion: Magnus Telander
Recension
En prinsessa fången mitt i den vita tyllen. Sådan är brudens utgångsposition i Eva Ingemarssons nya dansverk Bröllopsnatten på Unga Atalante.
Med händerna på ryggen, som vore hon bakbun- den, och ögonen slutna står hon där i sin blänkande vita klänning. Brudgummen är inte med, han har rörelsefrihet och vi ser honom först på toppen, långt uppe vid taket. Där har han vida vyer, men också en brant vägg att ta sig utför för att nå sin brud. Scenens svarta låda är förvandlad till en vit ask. Ett rum för oskuld och oskrivna blad. Allt är rent, slätt och avskalat, och därmed brutalt avslöjande. Bara den branta väggen nedanför brudgummen har utstickande pinnar, som gjorda för klättringslek. Mannen når bruden med akrobatisk finess. Eva Ingemarsson och Niklas Rydén skapar konst som ställer höga krav på att åskådarna öppnar sina sinnen och ger de egna upplevelserna tolkningsföreträde. I koreografin har Eva Ingemarsson ingen traditionell teknik att gömma sig bakom. Lika lite kan Niklas Rydéns kompositioner ta skydd i känd musikalisk struktur. De båda har brutit ner formerna till nakna rörelser och ljud och söker därifrån nya helheter, i vilka rummet och ljuset påtagligt får spela med. Ett omslag till blått, grönt eller bländande ljus i asken kastar genast in brudpar och publik i en ny stämning. När bruden i ryckningar och konvulsioner ålar sig ur sitt frusna läge och brudgummen betvingar sitt stup, börjar närmandet. I längtan och skräck rister kropparna. Söker närhet, repellerar. Länge härskar avståndet, beröringen är högspänd och kräver luft. Mitt på scenen finns två liggande dörrar. Inte sängar. Där sker bröllopsnattens fysiska förening, dörrarna markerar gränsen till nya rum i livet men återanvänds också som altargång, sängar, skydd och bevakade områden. En dörr är brudens, en är brudgummens. I glipan mellan hans och hennes plats ligger mycket av leken och spänningen som paret Ingemarsson-Rydén experimenterar med. Rörelserna ackompanjeras av en starkt bultande rytm, bruten mot gnissel och skärande stråk. Efterhand blandar sig mänskliga röster i. Ord, viskningar, flämtningar och flås följer parets prövande av inbördes lägen; över, under, emot och ifrån. Allt sker påtagligt nära, i kroppen, i människan. De stora rörelserna ut över golvet är få. I den vita asken ser vi de allmänmänskliga djupen i bröllopsnattens strukturerade förening. Torun Jonsson och Peter Svensson ger sin dans ett naket uttryck med den dimensionen. Deras avrundande småprat, med benen dinglande över dörrkanten, väcker hopp om den äkta föreningens framtid.
In The wedding night, Eva Ingemarsson starts off in the traditional movement scheme between man and woman. The traditional theme is confronted with an almost surealistic, exaggerated movie- and theatre theme: The couple on their wedding. The almost mental atmosphere in the performance is emphasised by the fact the it takes places in a totally white stage room, which transports the audience to a dreamlike state in contrast to the traditional black-box stage. In this white world the dancers will appear clearer than ever. This have given their personalities more room and their voices and breathing plays a central part in the digital music landscape that Niklas Rydén has composed.
The music becomes a collage of voices, opera and electro acoustic music, with a touch of death metal. The lights also becomes very distinct in a white room. With the help of shadows, colours and projections the scenic room becomes an organic whole with the dancers.
En föreställning för barn mellan 4 och 8 år av Eva Ingemarsson och Niklas Rydén. Hemligheter spelades huvudsakligen på daghem och förskolor i Göteborgsområdet, men ett antal föreställningar sattes även upp på Atalante. Hemligheter kretsade runt dans, ett dragspel och ett antal dikter. Barnen bjöds in att aktivt delta både i föreställningen och med synpunkter efteråt i form av egna ord och teckningar. Den första versionen av Hemligheter gick under namnet Bara Myggor.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson Originalmusik: Niklas Rydén Musiker: Niklas Rydén (Dragspel)
A performance for children between the age of four and eight by Eva Ingemarsson and Niklas Rydén. Secrets were performed mainly at daycare centres and preschools in the Gothenburg area, but a number of performances were also staged at Atalante. Secrets contained dance, an accordion and a number of poems. The children were invited to actively be part of, both the performance and with views after the performance in the form of words and drawings. The first version of Secrets was called Only mosquitos.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Eva Ingemarsson Original music: Niklas Rydén Musician: Niklas Rydén
Det fina med solon är att de skänker dansen ett starkt koncentrat av universella egenheter och individualistisk allmängiltighet doppat i ett (ofta) starkt personligt uttryck. 11 Solon av 10 göteborgskoreografer var en helkväll som bjöd på tvära kast mellan ren underhållning och krävande konstupplevelser. Fältet stod öppet och fritt, här sågs lågmäld, bildmässig poetisk dans i Älsklingar, berättande pantomim i Contra (Europa) och gymnastisk lekfullhet i Solo för kvinna med plint. Här bjöds på geometrisk minimalism i i, ung rörelsepunk i Cementblommor, etnisk dans i Fåror och klassisk asiatisk i Mermaid. Här kunde också avnjutas Sex små delikata rätter och mytologiskt berättande i Ett möte och en berättelse på samma bord, sida vid sida; från Commedia och rörelse-stand-up i We all have our movements till den helt fria dansen, som i Skuggbild där förhållandet till en pressening kan utgöra mötet med den andre.
Medverkande
Konferencier: Lars Persson Koreografi: Stina Hedberg (Solo för kvinna med plint, fredag), Jonna Kevin (Contra, fredag), Ulla Eckersjö (Älsklingar, fredag), Pia Muchin (i, fredag), Olof Persson (Cementblommor, fredag), Lee Kum-ah Nathansen (Ett möte och en berättelse, fredag), Gu Wei (Mermaid, fredag), Bronja Novak (Sex små rätter, lördag), Michele Collins (We all have our movements, lördag), Stina Hedberg (Fåror, lördag), Eva Ingemarsson (Skuggbild, lördag) Arrangör: Rum för Modern Dans
The nice thing about solos is that it gives the dance a strong concentrate of universal peculiarities and individualistic generality dipped in a strong personal expression. 11 Solos by 10 Gothenburg choreographers was an all night performance that spread from pure entertainment to demanding artistic experiences. The program had a wide range spreading from low-voiced, picturelike, poetic dance in Beloved ones, narrative pantomime in Contra (Europe) and gymnastic playfulness in Solo for women with box horse. We where also given geometric minimalism in In, young movement punk in Concrete flowers, ethnic dance in Trenches and classic asian in Mermaid. You could also enjoy Six small delicate dishes and mythological story telling in A meeting and a story at the same table, side by side; from Commedia and movement stand-up in We all have our movements, to the totally free dance, like in Shadow image were the relationship to a tarp might constitute the confrontation with the other.
Participants
Host: Lars Persson
Choreography: Stina Hedberg (Solo for women with box horse, friday), Jonna Kevin (Contra, friday), Ulla Eckersjö (Beloved ones, friday), Pia Muchin (In, friday), Olof Persson (Concrete flowers, friday), Lee Kum-ah Nathansen (A meeting and a story, friday), Gu Wei (Mermaid, friday), Bronja Novak (Six small dishes, saturday, Michele Collins (We all have our movements, saturday), Stina Hedberg (Trenches, saturday) Eva Ingemarsson (Shadow image, saturday.
Skuggbild var Eva Ingemarssons första längre solokoreografi. Hon fortsatte här att utveckla sitt intresse för att använda skiftande material i dans och scenografi, en strävan som skulle bli än tydligare i hennes senare verk. I Skuggbild utgörs dansgolvet av ett flertal gamla, grova presenningar. Dansgolvet fungerar många gånger som en partner för dansaren. Genom att täcka golvet med presenningar blir underlaget ojämt och buckligt i stället för den jämna golvytan, dansaren sätts ur balans och tvingas söka nya platser i rummet hela tiden. Presenningen kan vara tryggheten, mörkret man kan gömma sig i; men den kan också vara det tröga, orörliga, tunga. Skuggbild uttrycker kluvenheten mellan att vilja gömma sig och att vilja träda fram och blotta sig. Kompositören Niklas Rydén, som gjort musiken till flera av Eva Ingemarssons föreställningar, valde till Skuggbild att använda sig av bandadelektronmusik, byggd på olika samplade ljud.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson Originalmusik: Niklas Rydén Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Recension Skuggbild & Objudna gäster
Kvinnlig magi på stelnat hav
Eva Ingemarsson som sedan Rubicons tillkomst för fjorton år sedan koreograferat en rad av gruppens arbeten gör nu sitt första längre solo, “Skuggbild”. Det är ett stycke dans som med sin tvetydighet och sitt poetiska grundackord lätt sammanfogas med nypremiären av “Objudna gäster” från i våras.
Eva Ingemarsson rör sig i en värld fylld av magi och kvinnlig väntan.
Solot – dansat av Eva Ingemarsson själv – tar avstamp mot en presenning veckad som ett stelnat hav. En kvinna i florstunn klänning rör sig drömlikt sökande över den ishavsliknande ytan. Händerna böljar som fiskstim och banar väg genom rummet.
Niklas Rydens gitarrtoner lägger en grundrytm och bakom lurar elektroakustiska dova moln.
Som savannens djur söker sig kvinnan till små vattenhål i presenningens i övrigt orörliga yta. Hon väter sina händer, sin kropp. Upprepade gånger slänger hon sig mot det buckliga underlaget och med djurets frenesi kastar hon med huvudet och klöser med händerna.Hennes öppnar sig utåt i en omfamnande gest – nästan sakral i sitt uppsåt.
Stycket genomsyras av en dunkel sorg, en saknad. Kvinnan söker sig utåt, under, igenom för att nå ett steg längre in mot sig själv. Den utåtriktade kraften tycks besvaras med stumhet och blicken vänds åter inåt.
Eva Ingemarssons dans är tankeväckande och den öppnar för flera tolkningsnivåer än dem jag prövat att skissa på.
Soloformen kräver stramhet och reduktion i uttrycket och det märks att Eva Ingemarsson framför allt arbetat med gruppkomposition. Stycket behöver en starkare struktur och även en fördjupning av rörelsematerialet för att nå det djup som jag anar att dansen strävar efter.
OBJUDNA GÄSTER har sedan i våras utvecklats till en tredelad mycket utsökt meny. Förrätten väcker nyfikenheten till liv. Fräckt och lustfyllt förför de tre dansarna med Tina Andersson i spetsen åskådaren att följa med på resan. Därefter en huvudrätt som med röda tangokjolar fortsätter förförelseakten men nu med en ganska stor portion ironi och en och annan allvarsam glidning. Efterrätten överraskar med eftertänksamhet och mörka skuggfigurer. En ljuskägla som jagar och naglar fast delar av de kvinnliga kroppsdelarna. Det är skrämmande vackert. Farligt begär. Farligt uppdrag. Ett ansikte söker sig bort, undan.
Bodil Persson – TEA: 1992-11-24
Shadow image was Eva Ingemarsson first (long?) solo choreography. In Shadow image she continued to evolve her interest to use shifting materials in choreography and set design, an aspiration that would become clearer and clearer in her later works. In Shadow image the dance floor is made up of a number of old, rugged tarps. Many times the dance floor works as a partner. By covering the floor with tarp the foundation becomes rugged. The dancers are put out of balance and are constantly forced to find new positions in the room. The tarp might be the comfort place, the darkness where you can hide; but it might also work as the thick, motionless, heavy. Shadow image expresses the duality between the desire to hide and the desire to step forward and expose yourself. The composer Niklas Rydén, who composed the music for several of Eva Ingemarssons performances, choose to work with recorded, sampled based, electro music in Shadow image.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Eva Ingemarsson Original music: Niklas Rydén Light design: Anna Wemmert Clausen
I Nueva York läser författaren Jan Norming sina egna texter; anteckningar om en vandring till fots genom Garcia Lorcas bildvärld och ett vintrigt New York, beledsagad av Johan Borgströms levande saxofon och dansarnas rörelser. Nueva York är resultatet av ett möte initierat av sångerskan Britt Ling som sammanförde författaren och saxofonisten med dansarna. Nueva York ingår i helaftonsföreställningen Inte nu men nu
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson, Tina Andersson Text: Jan Norming (ur sin bok Nueva York) Dans: Eva Ingemarsson, Tina Andersson, Gunilla Witt Scenografi: Zac O’Yeah Ljusdesign: Zac O’Yeah Kostym: Karin Jatta Musiker: Johan Borgström (Saxofonimprovisation)
In Nueva York the author Jan Norming read his own texts; notes about a walk through Garcia Lorcas world and a wintery New York, accompanied by Johan Borgstöms saxophone and the movements of the dancers. Nueva York is the result of a meeting initiated by the singer Btitt Lang who brought together the author, the saxophonist with the dancers. Nueva York is part of the all night performance Not now but now.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson, Tina Andersson Text: Jan Norming (from his book Nueva York) Dance: Eva Ingemarsson, Tina Andersson, Gunilla Witt Set design: Zac O’Yeah Light design: Zac O’Yeah Costume design: Karin Jatta Musician: Johan Borgström (Saxophone improvisation)
Objudna gäster är ett lekfullt och omväxlande stycke för fyra dansare och en pianist. Föreställningen börjar i foajén och dansarna tar med publiken in i salongen. Iklädda röda tangokjolar stiger några av dem under föreställningen upp på trappor medan andra faller till golvet i ett rörelsespråk som blir till ett bildmässigt målande på scenen. Allt till ackompanjemang av Niklas Rydéns temperamentsfulla piano som växlar mellan latinska rytmer och luftiga klangexperiment. Verket kontrasterar till Eva Ingemarssons tidigare produktioner både genom sin yviga rörlighet och den livliga, levande pianomusiken. Objudna gäster ingår i helaftonsföreställningen Inte nu men nu.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Eva Ingemarsson, Katarina Eriksson 2, Tina Andersson, Anna Westberg Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Zac O’Yeah Ljusdeigns: Zac O’Yeah Kostym: Karin Jatta Foto: Claes Jansson Produktion: Karin Lidberg
Photo: Claes Jansson
In Nueva York the author Jan Norming read his own texts; notes about a walk through Garcia Lorcas world and a wintery New York, accompanied by Johan Borgstöms saxophone and the movements of the dancers. Nueva York is the result of a meeting initiated by the singer Btitt Lang who brought together the author, the saxophonist with the dancers. Nueva York is part of the all night performance Not now but now.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson, Tina Andersson
Text: Jan Norming (from his book Nueva York)
Dance: Eva Ingemarsson, Tina Andersson, Gunilla Witt
Set design: Zac O’Yeah
Light design: Zac O’Yeah
Costume design: Karin Jatta
Musician: Johan Borgström (Saxophone improvisation)
Lycke Liten ingick tillsammans med Rävarnas bröllopsnatt i Eva Ingemarssons helaftonsföreställning Två Vägar. Ur programtexten: “Lycke Liten är ett finstämt, nästan nynnande stycke dans. Två dansare befinner sig på var sin halva av scenen. De går aldrig över i den andres område. Var och en lever sitt eget inre liv i en egen avgränsad värld. De bär med sig en ström av känsloupplevelser, som har fritt flöde utåt i en slags ordlös kommunikation. Bildspråket är rikt och ytterst personligt för var och en som tittar och låter sig dras med. Det är en dans ibland i skön harmoni, men som plötsligt växlar till ryckigt tempo och motsträviga rörelser. Ljuset skapar små rum och platser som dansarna använder, uppsöker, lämnar. Musiken är mycket nära och ren i sin karaktär. Inspelade nynningar och fioltoner avbryts av plötsliga vredesutbrott.”
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Katarina Eriksson 2, Anna Westberg Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Zac O’Yeah Ljusdesign: Zac O’Yeah Kostym: Tove Weigel Foto: Liza Norman
Photo: Liza Norman
Little Lycke formed, together with The wedding night of the foxes, Eva Ingemarssons all night performance Two ways. From the program text: ”Little Lycke is a delicate, almost humming work of dance. Two dancers, each with half the stage at their disposal. They never cross over into the other dancers area. The both live their own inner life, in their own defined world. They carry with them a stream of feelings, that has a free stream outwards in a kind of wordless communication. The imagery is rich and exceedingly personal for those watching, being pulled in. It is a dance, sometimes in harmony, but suddenly changing in tempo with contrary movement. The light creates small rooms and spaces the dancers visit, use, and leave behind. The music is very near and pure in its character. Recorded humming and tones of violin is interrupted of sudden outbursts of rage.”
Rävarnas bröllopsdans ingick tillsammans med Lycke Liten i Eva Ingemarssons helaftonsföreställning Två Vägar. Ur programtexten: “Fyra dansare som befinner sig i någon slags illusorisk skogsmiljö. De finns för varandra både formmässigt och rörelsemässigt. Tillfälliga relationer skymtar förbi och allt sker i ständig rörelse. Musiken är kraftfull, elektronisk och slagverksmässig. Scenografi och ljus skapar en egen rörelsekraft i form av långa hängande tyger och korta filmprojiceringar rakt ut i rummet. En händelse där dans, musik, ljus och scenografi vävs samman i vart annat.”
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Tina Andersson, Katarina Eriksson 2, Eva Ingemarsson, Anna Westberg Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Zac O’Yeah Ljusdesign: Zac O’Yeah Kostym: Tove Weigel Foto: Liza Norman
Photo: Liza Norman
The wedding night of the foxes formed, together with Little Lycke, Eva Ingemarssons all night performance Two ways. From the program text: ”Four dancers are situated in a kind of illusionary forest scene. They are there for each other both in form and movement. Temporary relationships glimpses by and everything happens in constant movement. The music is powerful, electronic, and full of percussion. The set design and the light creates its own force of movement in the shape of long hanging textiles and short film projections into the room. A happening where dance, music light and set design is woven together.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Tina Andersson, Katarina Eriksson, Eva Ingemarsson, Anna Westberg Original music: Niklas Rydén Set design: Zac O’Yeah Light design: Zac O’Yeah Costume design: Tove Weigel Photography: Liza Norman
Temat i Eva Ingemarssons föreställning Passage kretsar runt grupptillhörighet kontra individualitet, det ständigt hotande utanförskapet, att hålla sig kvar i cirkeln, att åka ut, mobbas ut. Föreställningen är också ett formexperiment där fem telefonstolpar mot ett blankpolerat parkettgolv utgör en både framträdande scenografi och en värld för de lika många dansarna att röra sig i. Tyngden i telefonstolparna kontrasteras av korrugerad plast som hänger i taket. De bildar två ytskikt mellan vilka dansarna rör sig. Ljudet av telefonstolparna spelar även en roll i den elektroniska musiken av Niklas Rydén, som i övrigt mycket bygger på samplade ljud från en bilverkstad.
Medverkande
Koreografi: Eva Ingemarsson Dans: Gunilla Witt, Helena Andersson, Joachim Berntsson, Eva Ingemarsson, Anna Westberg Originalmusik: Niklas Rydén Scenografi: Zac O’Yeah Ljusdesign: Zac O’Yeah Medarbetare: Lars Persson Kostym: Tove Weigel Teknik: Bertil Karlsson (Musikinspelning) Program: Niklas Rydén, Mats Larsson (I), Ingela Andersson Foto: Lars Trenning, Claes Jansson Produktion: Ingela Andersson
Photo: Lars trenning & Claes Jansson
The theme in Eva Ingemarssons performance Passage is centred around group belonging versus individuality, the constant threat of alienation, to stay in the circle, to be kicked out, get bullied out. The performance is also a experiment in form where five telephone poles against a polished parquet flooring makes both a prominent set design and a world where the five dancers can move. The weight of the telephone poles is contrasted with corrugated plastic that hangs from the ceiling. They form two surface layers where the dancers move in between. The sound from the telephone poles also plays a role in the sampled based electronic music created by Niklas Rydén.
Cast & Production crew
Choreography: Eva Ingemarsson Dance: Gunilla Witt, Helena Andersson, Joachim Berntsson, Eva Ingemarsson, Anna Westberg Original music: Niklas Rydén Set design: Zac O’Yeah Light design: Zac O’Yeah Co-worker: Lars Persson Costume design: Tove Weigel Technician: Bertil Karlsson (Music recording) Program design: Niklas Rydén, Mats Larsson, Ingela Andersson Photography: Lars trenning, Claes Jansson Production: Ingela Andersson
