Under två dagar har Eva Ingemarsson befunnit sig på scenen för att packa upp presenningar för nyuppsättningen av Skuggbild- 30 år efter urpremiären 1992.
Ljussättare Anna Wemmert har varit på plats för att återskapa det scenljus som hon skapade för Skuggbild till premiären 1992.
Anna Wemmert kollar igenom gamla gobos.
Den 3 februari 2022 sätts Skuggbild upp igen, 30 år efter urpremiären.
Skuggbild var Eva Ingemarssons första längre solokoreografi. Hon dansade själv i detta stycke och fortsatte här att utveckla sitt intresse för att använda skiftande material i dans och scenografi. I Skuggbild 30 år senare dansar den yngre dansaren Kyrie Oda.
Dansgolvet utgörs av ett flertal gamla, grova presenningar. “Kvinnlig magi på stelnat hav” skrev DN 1992. Dansaren sätts ur balans och tvingas söka nya platser i rummet. Dansgolvet fungerar många gånger som en partner för dansaren. Genom att täcka golvet med presenningar blir underlaget ojämnt och buckligt istället för den jämna golvytan, dansaren sätts ur balans och tvingas söka nya platser i rummet hela tiden.
Presenningen kan vara tryggheten, mörkret man kan gömma sig i; men den kan också vara det tröga, orörliga, tunga. Skuggbild uttrycker kluvenheten mellan att vilja gömma sig och att vilja träda fram och blotta sig.
Kompositören Niklas Rydén, som gjort musiken till flera av Eva Ingemarssons föreställningar, valde till Skuggbild att använda sig av bandad elektronmusik, byggd på olika samplade ljud. Originalmusiken från 1992 används i nyuppsättningen.
Föreställningen spelas på Atalante mellan 3 – 20 februari 2022.
Skuggbild från 1992
Koreografi Eva Ingemarsson.
Dans Kyrie Oda.
Musik Niklas Rydén.
Här finns en video från Skuggbild 1993.
Vilket är det smartaste sättet att gå till väga?
Eva: Att ha en idé om vad man vill göra, för vem och var det ska visas. Att ta sin idémässiga utgångspunkt i något, kanske en idé om; rörelsen, rummet, kostymen, ljuset, musiken. Det kan vara en av de här sakerna eller flera.
Vilket tillvägagångssätt rekommenderar du? (Improvisera fram själv, kolla på andra danser inom den genre man vill ha, inspireras av andra eller annat).
Eva: Jag rekommenderar båda. Bli inspirerad av andra, men använd den egna och varandras kroppar för att söka efter rörelsen och uttrycket. För mig är det alltid improvisation i framarbetandet men det behöver inte vara det när det ska visas. Då kan allt vara satt. Men improvisationen kan också ta sin utgångspunkt i en rörelse, en kroppsdel eller kanske ett hinder, en begränsning av något slag.
Vad är det absolut viktigaste att tänka på när man gör en koreografi?
Eva: Att skapa sig en ram som kan vara samlande och hållande. Att ha en struktur att arbeta efter. Ramen eller strukturen kan återigen vara antingen en enskild rörelse, en plats i rummet eller kanske ett helt rum som är tomt eller har vissa förutsättningar i form av scenografi, rekvisita, ljus eller annat. Det kan även vara musiken som skapar strukturen som man sedan kan arbeta efter. Strukturen, formen, kan få lov att förändras i processen eller under arbetet, men jag upptäcker ofta att jag måste gå tillbaka till min ursprungsidé för att inte gå vilse i alla idéer som dyker upp under arbetet. Det är ständiga val som måste göras.
Hur gör du för att förmedla rätt känsla igenom olika rörelser/dans/koreografi?
Eva: Det är stämningen som skapas genom koreografin och allt som är inblandat i koreografin (ljus, kostym, musik m.m.) Stämningen förmedlar också en känsla till åskådaren. Den dansande kroppen överför genom sina rörelser en känsla hos publiken genom att vi delar erfarenheter av att ha kroppar och egna upplevelser av att röra oss. Det är också den energi som kroppen visar som man känner av som åskådare och får en egen kroppslig upplevelse bara genom att titta.
Hur gör du för att bäst förmedla musikens budskap/känsla? (Hur gör du när du koreograferar till en instrumental låt för att lika bra kunna förmedla känslan?)
Eva: Jag låter ofta dansen, rörelsen hitta ett eget uttryck som antingen går tvärtemot musikens eller följer i rytmiken. Men det viktiga för mig är att både musiken och dansen är två egna uttryck, som på olika sätt befruktar varandra och tillför något till varandras uttryck. Ibland blir det mycket starkare om dansens rytm går i en helt annan riktning än musikens. Jag vill gärna att det ska fördjupas och bli något mer istället för att bara bekräfta och säga samma sak.
Är det något speciellt man bör tänka på när man koreograferar till en film?
Eva: Det är det absolut! Filmen kan ju gå nära och byta perspektiv när som helst. Med filmen kan man redigera och ändra ordning. Jag skulle vilja säga att man som koreograf gärna ska vara med och redigera, eftersom det händer oerhört mycket med koreografin beroende på hur man redigerar/klipper.
Är det någon speciell ordning du kommer på rörelser, t.ex. Armar först, eller steg först, eller vilket mönster i rummet man ska röra sig i. Osv.
Eva: Det här är helt olika från gång till gång. Jag får ofta idéer om rummets utformning och börjar med de begränsningar som finns i det. Men det kan också vara en rörelse eller en bild av något slag.
Hur tänker du kring utspridning, användandet av rummet/scenen/utrymmet?
Eva: Rummet är jätteviktigt för mig! Kroppen, koreografin och rörelsen upplevs både av utövaren och av åskådaren med hjälp av rummet. Det kan vara ett minirum, ett jätte rum. Det kan vara inomhus, utomhus eller kanske i en utställningshall. Men rummet påverkar både hur dansen utformas och hur åskådaren uppfattar det som framförs.
Har du varit med om att någon gett dig en låt du aldrig förr hört och bett dig göra en koreografi till den? Hur gör du då för att göra så bra som möjligt?
Eva: Det har jag. Jag försöker få en tydlig grund idé som jag sedan kan arbeta efter. Gärna att jag går på den första känslan jag får av låten och försöker förstå vad den skulle kunna möta för typ av dans. Sedan är det att lyssna om och om igen på musiken för att förstå låtens uppbyggnad och hitta bra form och uttryck och struktur i dansen.
Intervjusvaren är skriftliga svar på frågor från elever som arbetade med ett gymnasieprojekt inom koreografi. Frida Moberg, Siri Persson och Jerry Pedersen.
Läs mer →Scenrummet byggs upp på Atalante. En stor vit fond ska användas för att projicera video från föreställningen Systrar.
En installation och utställning i ett multimedialt berättande, en upplevelsebaserad installation och rumslig utställning med flera liveinslag av dans. Koreografen Eva Ingemarsson ställer ut valda delar från 11 helaftonsverk. En tidsresa mellan 1999-2017.
En inblick i Eva Ingemarssons koreografiska idévärld. Under arton år skapas elva helaftonsverk i tydliga och utmejslade scenografiska rum. En multimedial blandning av dans, koreografi, intervjuer och liveberättande, film, foto och musik. I dessa tematiskt uppbyggda verk och scenrum återfinns en koreograferad värld med personliga intervjuer och filmade porträtt.
Dansarna möter sina egna berättelser, sina inre och yttre ansikten. Här blandas dansarnas historier med fotografier och filmer i ett multimedialt uttryck. De delar med sig av sina inre tankevärldar, sina erfarenheter, sin smärta och glädje. Genom sitt personliga och speciella tilltal blir denna värld igenkännbar för många fler.
Spelas på Atalante:
Torsdag, fredag, lördag, söndag 5–22 september 2019
Torsdagar och fredagar 18.00–21.00
Lördagar och söndagar 15.00–18.00
Mer information finns här.
Du kan följa arbetet med Inblick/Återblick här.