I Spegeln fördjupar Eva Ingemarsson den arbetsmetod hon utvecklat där dokumentära intervjuer fungerar som en integrerad del av hennes skapande.
Vad händer i mötet mellan våra yttre och inre världar? Hur påverkas vi av speglingen av oss själva? Hur upplever man kroppen som sedd utifrån? Hur upplever vi vår sårbarhet i att ”vara kropp”? Hur skapas och omskapas identitet genom kön?
Foto: Niklas Rydén
English
Eight people at a time will be escorted around in different rooms. In each room, they meet an actor in a highly personalized and visual theatrical action. The actors tell the notion of their own experiences and perceptions of identity and gender.
Their naked stories reproduce fragile and painful images of life … Dancing Body meeting with their own movements in the mirror shape creates new, breathtaking dimensions of dance … A magic-knit scene artwork …
GP, 20/9 2013
The scenic area consists of mirrors that fill the floor and mirrors crushed underfoot. With the help of mirrors and projections expose an inner world of different characters. The mirror is based on man’s reflection, her internal and external reflections and distortions that reverberate through the mirror. The focus is directed towards identities. Identities are the basis of body and gender. They are found in inspirers Andrei Tarkovsky, Judith Butler and Jacques Lacan. They are found in how we perceive our own body in relation to our own selves, how we create the mental image of ourselves.
Eva Ingemarsson om Spegeln-Kairos
Jag har närmat mig den här föreställningen på flera olika sätt. En av ingångarna har varit det rumsliga. En annan har varit upplevelsen av den egna kroppen och vår kroppsuppfattning som en del av ett identitetsskapande. Vem man är eller förväntas vara och hur man upplever att andra ser på en och gör en till. Detta ledde mig in på frågor om kön, identitet, bilden man gör av sig själv och hur vi tillsammans skapar den verklighet som vi förväntas anpassa oss till och leva i?
Jag ville bygga en yttre ram för de här frågorna och bestämde mig för att krympa scenrummet och låta flera små rum samverka med varandra. Föreställningens form utvecklades då till tre parallella skeenden som fristående från varandra verkar under samma tid och inom en gemensam ljudvärld. Delarna skapar tillsammans helheten. Utanför de små rummen finns ett större rum som binder samman och vägleder.
Jag ville använda spegelns symbolik för att gäcka fantasin. Med spegelns hjälp kan man skapa reflektioner av olika ljusförhållanden, av rumsliga formationer och omvärlden. Man kan möta sin egen blick och ha en dialog med sig själv.
I den här föreställningen finns den trasiga spegeln som med sina skärvor återspeglar delarna, som skär sönder men också skapar något nytt. Det finns den svarta spegeln som likt en magnet drar neråt men även avslöjar ytan. I Helkroppsspegeln möter man sig själv och sin egen kropp som något bekant eller främmande.
Jag har inspirerats av tankar från den franske filosofen Jacques Lacan och hans “Spegelstadiet”. Där det beskrivs hur det lilla barnet redan tidigt förstår något om sig själv när det möter sig själv i spegeln. Jag har tänkt på professor Judith Butlers sätt att beskriva hur vi konstruerar, skapar och omskapar kön. En annan inspiration har varit den ryske regissören Andrej Tarkovskijs film Spegeln.
Koreografin är återhållen och minimalistisk och framtagen för de specifika förutsättningar som varje rum skapar. Det koreografiska arbetet kunde starta först när det sceniska rummet med sina små rum var färdigbyggt. Anna, Juli och Tobias har nu fått var sitt rum att vara och röra sig i. Där har de sin egen värld att förhålla sig till. En värld med tydliga begränsningar. Deras synfält är avskuret från varandra men med hörseln kan de ana varandra genom de tunna väggarna som släpper igenom ljuden. Sången har fått en egen koreografi som blandar sig med de inspelade ljuden. Dansen, sången och koreografin har låtit sig färgas och påverkas av Anna, Juli och Tobias egna personliga berättelser, som de så generöst delat med sig till oss under hela arbetsperioden.
Eva Ingemarsson 18 september 2013
PS: Kairos översätter jag med; ögonblicket som innehåller en möjlighet.
Juli i Skärvornas flod
Anna i Svarta sjön
Tobias i Porträttgalleriet
I samband med dansföreställningen Spegeln-Kairos gavs chansen att föreställningens tematik genom två seminarier. Den 20 september leddes det första seminariet av Göteborgs förening för Filosofi och Psykoanalys. Ämnet för kvällen var Spegeltematiken inom konsten, psykoanalysen och filosofin. Det andra seminariet gick av stapeln den 4 oktober och leddes då av Ingela Romare. Vid detta tillfälle presenterades och diskuterades Andrej Tarkowskijs film Spegeln. Seminarierna dokumenterades och kan ses här, eller på Atalantes Vimeo-sida.
Göteborgs förening för Filosofi och Psykoanalys-Ett samtal om spegeltematiken inom konsten, psykoanalysen och filosofin
Ingela Romare-Andrej Tarkowskijs Spegeln
Medverkande
Idé, koreografi & regi
Eva Ingemarsson
Dans
Anna Bergström, Juli Apponen
Sång
Tobias Rudåker
Scenografi
Dan Tommi Hildén
Intervju/film
Niklas Rydén
Ljud/musik
Dan Tommi Hildén & Niklas Rydén
Kostym
Helena Ekenger
Ljus & scen
Viktor Wendin
Ljud & scen
Pär Bengtsson
Rumslig utformning
Monique Wernhamn
Konstnär foajé
Mauritz Tistelö
Scenbygge
Dan Tommi Hildén, Viktor Wendin, Pär Bengtsson & Mauritz Tistelö
Förberedande filmarbete
Astrid Askberger
Produktion Spegeln
Tomas Persson Carlberg
Produktion Atalante
Cecilia Suhaid Gustafsson & Tomas Persson Carlberg
Ledsagare under föreställningen
Beata Rydén, Mauritz Tistelö, Tomas Persson Carlberg & Cecilia Suhaid Gustafsson
