Eva Ingemarsson Dansproduktion

Verk

11 Solon av 10 Göteborgskoreografer (1993)

Det fina med solon är att de skänker dansen ett starkt koncentrat av universella egenheter och individualistisk allmängiltighet doppat i ett (ofta) starkt personligt uttryck. 11 Solon av 10 göteborgskoreografer var en helkväll som bjöd på tvära kast mellan ren underhållning och krävande konstupplevelser. Fältet stod öppet och fritt, här sågs lågmäld, bildmässig poetisk dans i Älsklingar, berättande pantomim i Contra (Europa) och  gymnastisk lekfullhet i Solo för kvinna med plint. Här bjöds på geometrisk minimalism i i, ung rörelsepunk i Cementblommor, etnisk dans i Fåror och klassisk asiatisk i Mermaid. Här kunde också avnjutas Sex små delikata rätter och mytologiskt berättande i Ett möte och en berättelse på samma bord, sida vid sida; från Commedia och rörelse-stand-up i We all have our movements till den helt fria dansen, som i Skuggbild där förhållandet till en pressening kan utgöra mötet med den andre.

Medverkande

Konferencier: Lars Persson
Koreografi: Stina Hedberg (Solo för kvinna med plint, fredag), Jonna Kevin (Contra, fredag), Ulla Eckersjö (Älsklingar, fredag), Pia Muchin (i, fredag), Olof Persson (Cementblommor, fredag), Lee Kum-ah Nathansen (Ett möte och en berättelse, fredag), Gu Wei (Mermaid, fredag), Bronja Novak (Sex små rätter, lördag), Michele Collins (We all have our movements, lördag), Stina Hedberg (Fåror, lördag), Eva Ingemarsson (Skuggbild, lördag)
Arrangör: Rum för Modern Dans

The nice thing about solos is that it gives the dance a strong concentrate of universal peculiarities and individualistic generality dipped in a strong personal expression. 11 Solos by 10 Gothenburg choreographers was an all night performance that spread from pure entertainment to demanding artistic experiences. The program had a wide range spreading from low-voiced, picturelike, poetic dance in Beloved ones, narrative pantomime in Contra (Europe) and gymnastic playfulness in Solo for women with box horse. We where also given geometric minimalism in In, young movement punk in Concrete flowers, ethnic dance in Trenches and classic asian in Mermaid. You could also enjoy Six small delicate dishes and mythological story telling in A meeting and a story at the same table, side by side; from Commedia and movement stand-up in We all have our movements, to the totally free dance, like in Shadow image were the relationship to a tarp might constitute the confrontation with the other.

Participants

Host: Lars Persson

Choreography: Stina Hedberg (Solo for women with box horse, friday), Jonna Kevin (Contra, friday), Ulla Eckersjö (Beloved ones, friday), Pia Muchin (In, friday), Olof Persson (Concrete flowers, friday), Lee Kum-ah Nathansen (A meeting and a story, friday), Gu Wei (Mermaid, friday), Bronja Novak (Six small dishes, saturday, Michele Collins (We all have our movements, saturday), Stina Hedberg (Trenches, saturday) Eva Ingemarsson (Shadow image, saturday.

Organiser: Room for modern dance

Skuggbild (1992)

Skuggbild var Eva Ingemarssons första längre solokoreografi. Hon fortsatte här att utveckla sitt intresse för att använda skiftande material i dans och scenografi, en strävan som skulle bli än tydligare i hennes senare verk. I Skuggbild utgörs dansgolvet av ett flertal gamla, grova presenningar. Dansgolvet fungerar många gånger som en partner för dansaren. Genom att täcka golvet med presenningar blir underlaget ojämt och buckligt i stället för den jämna golvytan, dansaren sätts ur balans och tvingas söka nya platser i rummet hela tiden. Presenningen kan vara tryggheten, mörkret man kan gömma sig i; men den kan också vara det tröga, orörliga, tunga. Skuggbild uttrycker kluvenheten mellan att vilja gömma sig och att vilja träda fram och blotta sig. Kompositören Niklas Rydén, som gjort musiken till flera av Eva Ingemarssons föreställningar, valde till Skuggbild att använda sig av bandadelektronmusik, byggd på olika samplade ljud.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Eva Ingemarsson
Originalmusik: Niklas Rydén
Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Recension Skuggbild & Objudna gäster

Kvinnlig magi på stelnat hav

Eva Ingemarsson som sedan Rubicons tillkomst för fjorton år sedan koreograferat en rad av gruppens arbeten gör nu sitt första längre solo, “Skuggbild”. Det är ett stycke dans som med sin tvetydighet och sitt poetiska grundackord lätt sammanfogas med nypremiären av “Objudna gäster” från i våras.

Eva Ingemarsson rör sig i en värld fylld av magi och kvinnlig väntan.

Solot – dansat av Eva Ingemarsson själv – tar avstamp mot en presenning veckad som ett stelnat hav. En kvinna i florstunn klänning rör sig drömlikt sökande över den ishavsliknande ytan. Händerna böljar som fiskstim och banar väg genom rummet.
Niklas Rydens gitarrtoner lägger en grundrytm och bakom lurar elektroakustiska dova moln.
Som savannens djur söker sig kvinnan till små vattenhål i presenningens i övrigt orörliga yta. Hon väter sina händer, sin kropp. Upprepade gånger slänger hon sig mot det buckliga underlaget och med djurets frenesi kastar hon med huvudet och klöser med händerna.Hennes öppnar sig utåt i en omfamnande gest – nästan sakral i sitt uppsåt.

Stycket genomsyras av en dunkel sorg, en saknad. Kvinnan söker sig utåt, under, igenom för att nå ett steg längre in mot sig själv. Den utåtriktade kraften tycks besvaras med stumhet och blicken vänds åter inåt.
Eva Ingemarssons dans är tankeväckande och den öppnar för flera tolkningsnivåer än dem jag prövat att skissa på.
Soloformen kräver stramhet och reduktion i uttrycket och det märks att Eva Ingemarsson framför allt arbetat med gruppkomposition. Stycket behöver en starkare struktur och även en fördjupning av rörelsematerialet för att nå det djup som jag anar att dansen strävar efter.

OBJUDNA GÄSTER har sedan i våras utvecklats till en tredelad mycket utsökt meny. Förrätten väcker nyfikenheten till liv. Fräckt och lustfyllt förför de tre dansarna med Tina Andersson i spetsen åskådaren att följa med på resan. Därefter en huvudrätt som med röda tangokjolar fortsätter förförelseakten men nu med en ganska stor portion ironi och en och annan allvarsam glidning. Efterrätten överraskar med eftertänksamhet och mörka skuggfigurer. En ljuskägla som jagar och naglar fast delar av de kvinnliga kroppsdelarna. Det är skrämmande vackert. Farligt begär. Farligt uppdrag. Ett ansikte söker sig bort, undan.

Bodil Persson – TEA: 1992-11-24

Shadow image was Eva Ingemarsson first (long?) solo choreography. In Shadow image she continued to evolve her interest to use shifting materials in choreography and set design, an aspiration that would become clearer and clearer in her later works. In Shadow image the dance floor is made up of a number of old, rugged tarps. Many times the dance floor works as a partner. By covering the floor with tarp the foundation becomes rugged. The dancers are put out of balance and are constantly forced to find new positions in the room. The tarp might be the comfort place, the darkness where you can hide; but it might also work as the thick, motionless, heavy. Shadow image expresses the duality between the desire to hide and the desire to step forward and expose yourself. The composer Niklas Rydén, who composed the music for several of Eva Ingemarssons performances, choose to work with recorded, sampled based, electro music in Shadow image.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Eva Ingemarsson
Original music: Niklas Rydén
Light design: Anna Wemmert Clausen

Nueva York (1992)

I Nueva York läser författaren Jan Norming sina egna texter; anteckningar om en vandring till fots genom Garcia Lorcas bildvärld och ett vintrigt New York, beledsagad av Johan Borgströms levande saxofon och dansarnas rörelser. Nueva York är resultatet av ett möte initierat av sångerskan Britt Ling som sammanförde författaren och saxofonisten med dansarna. Nueva York ingår i helaftonsföreställningen Inte nu men nu

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson, Tina Andersson
Text: Jan Norming (ur sin bok Nueva York)
Dans: Eva Ingemarsson, Tina Andersson, Gunilla Witt
Scenografi: Zac O’Yeah
Ljusdesign: Zac O’Yeah
Kostym: Karin Jatta
Musiker: Johan Borgström (Saxofonimprovisation)

In Nueva York the author Jan Norming read his own texts; notes about a walk through Garcia Lorcas world and a wintery New York, accompanied by Johan Borgstöms saxophone and the movements of the dancers. Nueva York is the result of a meeting initiated by the singer Btitt Lang who brought together the author, the saxophonist with the dancers. Nueva York is part of the all night performance Not now but now.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson, Tina Andersson
Text: Jan Norming (from his book Nueva York)
Dance: Eva Ingemarsson, Tina Andersson, Gunilla Witt
Set design: Zac O’Yeah
Light design: Zac O’Yeah
Costume design: Karin Jatta
Musician: Johan Borgström (Saxophone improvisation)

Objudna gäster (1992)

Foto: Claes Jansson

 

Objudna gäster är ett lekfullt och omväxlande stycke för fyra dansare och en pianist. Föreställningen börjar i foajén och dansarna tar med publiken in i salongen. Iklädda röda tangokjolar stiger några av dem under föreställningen upp på trappor medan andra faller till golvet i ett rörelsespråk som blir till ett bildmässigt målande på scenen. Allt till ackompanjemang av Niklas Rydéns temperamentsfulla piano som växlar mellan latinska rytmer och luftiga klangexperiment. Verket kontrasterar till Eva Ingemarssons tidigare produktioner både genom sin yviga rörlighet och den livliga, levande pianomusiken. Objudna gäster ingår i helaftonsföreställningen Inte nu men nu.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Eva Ingemarsson, Katarina Eriksson 2, Tina Andersson, Anna Westberg
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Zac O’Yeah
Ljusdeigns: Zac O’Yeah
Kostym: Karin Jatta
Foto: Claes Jansson
Produktion: Karin Lidberg

Photo: Claes Jansson

 

In Nueva York the author Jan Norming read his own texts; notes about a walk through Garcia Lorcas world and a wintery New York, accompanied by Johan Borgstöms saxophone and the movements of the dancers. Nueva York is the result of a meeting initiated by the singer Btitt Lang who brought together the author, the saxophonist with the dancers. Nueva York is part of the all night performance Not now but now.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson, Tina Andersson

Text: Jan Norming (from his book Nueva York)

Dance: Eva Ingemarsson, Tina Andersson, Gunilla Witt

Set design: Zac O’Yeah

Light design: Zac O’Yeah

Costume design: Karin Jatta

Musician: Johan Borgström (Saxophone improvisation)

Lycke Liten (1991)

Foto: Liza Norman

Lycke Liten ingick tillsammans med Rävarnas bröllopsnatt i Eva Ingemarssons helaftonsföreställning Två Vägar. Ur programtexten: “Lycke Liten är ett finstämt, nästan nynnande stycke dans. Två dansare befinner sig på var sin halva av scenen. De går aldrig över i den andres område. Var och en lever sitt eget inre liv i en egen avgränsad värld. De bär med sig en ström av känsloupplevelser, som har fritt flöde utåt i en slags ordlös kommunikation. Bildspråket är rikt och ytterst personligt för var och en som tittar och låter sig dras med. Det är en dans ibland i skön harmoni, men som plötsligt växlar till ryckigt tempo och motsträviga rörelser. Ljuset skapar små rum och platser som dansarna använder, uppsöker, lämnar. Musiken är mycket nära och ren i sin karaktär. Inspelade nynningar och fioltoner avbryts av plötsliga vredesutbrott.”

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Katarina Eriksson 2, Anna Westberg
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Zac O’Yeah
Ljusdesign: Zac O’Yeah
Kostym: Tove Weigel
Foto: Liza Norman

Photo: Liza Norman

Little Lycke formed, together with The wedding night of the foxes, Eva Ingemarssons all night performance Two ways. From the program text: ”Little Lycke is a delicate, almost humming work of dance. Two dancers, each with half the stage at their disposal. They never cross over into the other dancers area. The both live their own inner life, in their own defined world. They carry with them a stream of feelings, that has a free stream outwards in a kind of wordless communication. The imagery is rich and exceedingly personal for those watching, being pulled in. It is a dance, sometimes in harmony, but suddenly changing in tempo with contrary movement. The light creates small rooms and spaces the dancers visit, use, and leave behind. The music is very near and pure in its character. Recorded humming and tones of violin is interrupted of sudden outbursts of rage.”

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson

Dance: Katarina Eriksson 2, Anna Vestberg

Original music: Niklas Rydén

Set design: Zac O’Yeah

Light design: Zac O’Yeah

Costume design: Tove Weigel

Photography: Liza Norman

Rävarnas bröllopsdans (1991)

Foto: Liza Norman

 

Rävarnas bröllopsdans ingick tillsammans med Lycke Liten i Eva Ingemarssons helaftonsföreställning Två Vägar. Ur programtexten: “Fyra dansare som befinner sig i någon slags illusorisk skogsmiljö. De finns för varandra både formmässigt och rörelsemässigt. Tillfälliga relationer skymtar förbi och allt sker i ständig rörelse. Musiken är kraftfull, elektronisk och slagverksmässig. Scenografi och ljus skapar en egen rörelsekraft i form av långa hängande tyger och korta filmprojiceringar rakt ut i rummet. En händelse där dans, musik, ljus och scenografi vävs samman i vart annat.”

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Tina Andersson, Katarina Eriksson 2, Eva Ingemarsson, Anna Westberg
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Zac O’Yeah
Ljusdesign: Zac O’Yeah
Kostym: Tove Weigel
Foto: Liza Norman

Photo: Liza Norman

 

The wedding night of the foxes formed, together with Little Lycke, Eva Ingemarssons all night performance Two ways. From the program text: ”Four dancers are situated in a kind of illusionary forest scene. They are there for each other both in form and movement. Temporary relationships glimpses by and everything happens in constant movement. The music is powerful, electronic, and full of percussion. The set design and the light creates its own  force of movement in the shape of long hanging textiles and short film projections into the room. A happening where dance, music light and set design is woven together.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Tina Andersson, Katarina Eriksson, Eva Ingemarsson, Anna Westberg
Original music: Niklas Rydén
Set design: Zac O’Yeah
Light design: Zac O’Yeah
Costume design: Tove Weigel
Photography: Liza Norman

Passage (1989)

Foto: Lars trenning & Claes Jansson

 

Temat i Eva Ingemarssons föreställning Passage kretsar runt grupptillhörighet kontra individualitet, det ständigt hotande utanförskapet, att hålla sig kvar i cirkeln, att åka ut, mobbas ut. Föreställningen är också ett formexperiment där fem telefonstolpar mot ett blankpolerat parkettgolv utgör en både framträdande scenografi och en värld för de lika många dansarna att röra sig i. Tyngden i telefonstolparna kontrasteras av korrugerad plast som hänger i taket. De bildar två ytskikt mellan vilka dansarna rör sig. Ljudet av telefonstolparna spelar även en roll i den elektroniska musiken av Niklas Rydén, som i övrigt mycket bygger på samplade ljud från en bilverkstad.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Gunilla Witt, Helena Andersson, Joachim Berntsson, Eva Ingemarsson, Anna Westberg
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Zac O’Yeah
Ljusdesign: Zac O’Yeah
Medarbetare: Lars Persson
Kostym: Tove Weigel
Teknik: Bertil Karlsson (Musikinspelning)
Program: Niklas Rydén, Mats Larsson (I), Ingela Andersson
Foto: Lars Trenning, Claes Jansson
Produktion: Ingela Andersson

Photo: Lars trenning & Claes Jansson

 

The theme in Eva Ingemarssons performance Passage is centred around group belonging versus individuality, the constant threat of alienation, to stay in the circle, to be kicked out, get bullied out. The performance is also a experiment in form where five telephone poles against a polished parquet flooring makes both a prominent set design and a world where the five dancers can move. The weight of the telephone poles is contrasted with corrugated plastic that hangs from the ceiling. They form two surface layers where the dancers move in between.  The sound from the telephone poles also plays a role in the sampled based electronic music created by Niklas Rydén.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Gunilla Witt, Helena Andersson, Joachim Berntsson, Eva Ingemarsson, Anna Westberg
Original music: Niklas Rydén
Set design: Zac O’Yeah
Light design: Zac O’Yeah
Co-worker: Lars Persson
Costume design: Tove Weigel
Technician: Bertil Karlsson (Music recording)
Program design: Niklas Rydén, Mats Larsson, Ingela Andersson
Photography: Lars trenning, Claes Jansson
Production: Ingela Andersson

Hemliga dagar (1988)

Eva Ingemarssons andra egna koreografi hette Hemliga dagar och var ett samarbete med tonsättaren Carl-Axel Hall. Det stora rummet där man ser allt vimlar av mindre rum, fulla av fantasier och hemligheter. De symboliseras av garderober – garderober som symbol för såväl trygghet som rädsla och instängdhet. Genom att låta dansarna röra sig i, kring och ovanpå garderoberna har koreografen skapat ett dansverk i flera nivåer. Orginalmusiken följer ett liknande förlopp under föreställningens gång. Abstrakt och associativ tar den vägar som livet självt, ibland åt flera håll på samma gång.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Eva Ingemarsson, Gunilla Witt, Helena Andersson, Joachim Berntsson, Tinna Edlund, Gerhard Hoberstorfer, Gun Lund
Originalmusik: Carl-Axel Hall
Scenbild: Gunilla Witt (Scenisk idé)
Scenografi: Johann Nordqvist, Pål Svensson
Medarbetare: Niklas Rydén (Idéer, scenografiskt arbete)
Ljusdesign: Gert Havner
Kostym: Nonno Nordqvist
Musiker: Bengt Magnusson (Gitarr), Martin Andersson (Piano), Pia Sundberg (Viola), Jonny Axelsson (Slagverk), Per Graneld (Klarinett), Joakim Gustavsson (Violin), Rolf Mårtensson (Violin), Niklas Rydén (Synthesizer), Lars Kristiansson (Cello)
Grafisk form: Tomas Tengby (Affisch)
Produktion: Karin Hansson

Eva Ingemarssons second separate choreography was called Secret days and was a collaboration with the composer Carl-Axel Hall. The wide room where you can see everything swarms with smaller rooms, full of fantasies and secrets. They are symbolised by cabinets – cabinets as a symbol of both safety, fear and being boxed in. By letting the dancers move in, around and on top of the cabinets, the choreographer has created a dance performance on different levels. The original music follows a similar pattern through out the performance. Abstract and associative, it takes turns as live it self. Sometimes in more than one direction at the same time.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Eva Ingemarsson, Gunilla Witt, Helena Andersson, Joachim Berntsson, Tinna Edlund, Gerhard Hoberstorfer, Gun Lund
Original music: Carl-Axel Hall
Scenic idea: Gunilla Witt
Set design: Johann Nordqvist, Pål Svensson
Co-workers: Niklas Rydén
Light design: Gert Havner
Costume design: Nonno Nordqvist
Musicians: Bengt Magnusson (Guitar), Martin Andersson (Piano), Pia Sundberg (Viola), Jonny Axelsson (Percussion), Per Graneld (Clarinet), Joakim Gustavsson (Violin), Rolf Mårtensson (Violin), Niklas Rydén (Synthesizer), Lars Kristiansson (Cello)
Graphic from: Tomas Tengby (Poster)
Production: Karin Hansson

Allting rasar inför en naken skuldra (1987)

Premiär 26 februari 1987, Göteborg

Allting rasar inför naken skuldra är en spektakulär föreställning så tillvida att den utspelar sig i 22 ton vättersand som blåstes in i det nya scenrummet. Över sanden reser sig betongstöttor av varierande höjd i en mäktig kollonad, symboler för mänsklighetens monument som förr eller senare alltid bryts ned till sand. Bara för att resas igen av andra, i en annan tid. Så börjar också föreställningen med att dansarna ligger halvt begravda i sanden för att efterhand resa sig och ta underlaget i besittning. Att bygga upp, rasera, och bygga upp på nytt. För den tongivande scenografin svarade konstnärerna Roland Borén och Pål Svensson. Originalmusiken komponerades av Zbigniew Karkowski, som ofta samarbetade med Rubicon vid den här tiden.


Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Gun Lund, Eva Ingemarsson, Gunilla Witt, Ulla Eckersjö (endast februari, mars 1987), Ingvar Jönsson (endast februari, mars 1987), Eva Edlund (endast maj 1987), Joachim Berntsson (endast maj 1987)
Originalmusik: Zbigniew Karkowski
Scenografi: Pål Svensson, Roland Borén
Ljusdesign: Gert Havner
Kostym: Nonno Nordqvist
Musiker: Niklas Rydén, Zbigniew Karkowski
Produktion: Karin Hansson

Everything colapses before a naked shoulder is a spectacular in the sence that it takes places in 22 tonnes Vätter sand the gets blown in to the new scenic room. Above the sand, concrete pillars in various heights rises in a mighty colonnade, symbols of human monuments that sooner or later always gets brooken down to sand. Only to be built again by others, in a different time. (In the same sence) the performance starts with the dancers buried in the sand gradually rising to take possession of the surface. To build, destroy and rebuild. The (tone setting) sceneography was created by the artists Roland Borén and Pål Svensson. The original music was composed by Zbigniew Karkowski which often collaborated with the performace group Rubicon around this time.

”A fragment of madness shatters the field of sight right from the start and the subtleness appeales. The components of the performance are brilliantly balanced against each other. The wholeness remains floating in a uncertainty filled with associations. /…/ The dancers feels no shame when…

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Gun Lund, Eva Ingemarsson, Gunilla Witt, Ulla Eckersjö (only in february and march 1987), Ingvar Jönsson (only in february and march 1987), Eva Edlund (only in may 1987), Joachim Berntsson (only in may 1987)
Original music: Zbigniew Karkowski
Set design: Pål Svensson, Roland Borén
Light design: Gert Havner
Costume design: Nonno Nordqvist
Musicians: Niklas Rydén, Zbigniew Karkowski
Production: Karin Hansson

Ata-Ata (1987)

Ata-Ata hörde till Eva Ingemarssons första egna koreografier och uppfördes under en fridansfestival som dansgruppen Rubicon ordnade på hemmascenen Atalante hösten 1987. Föreställningen hör därmed till en av de första Rubicon gjorde på scenen, som hade öppnat i februari samma år. Nämnvärt är att tonsättaren Niklas Rydén med Ata-Ata gjorde debut i danssammanhang.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Originalmusik: Niklas Rydén (Inspelad musik)
Dans: Eva Ingemarsson, Gun Lund, Gunilla Witt
Ljusdesign: Johann Nordqvist
Kostym: Eva Ingemarsson (Idé), Nonno Peterson (Genomförande)

Ata-ata was one of Eva Ingemarssons first separate choreographies and was premiered during the Free dance-festival that was organised by the dance company Rubicon at their home stage Atalante, autumn 1987. The performance is thereby one of the first the company performed at their home stage that was opened in february that same year. Notable is that the composer Niklas Rydén, with the performance Ata-ata, made his stage debut in a dance context.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Original music: Niklas Rydén (Recorded music)
Dance: Eva Ingemarsson, Gun Lund, Gunilla Witt
Light design: Johann Nordqvist
Costume design: Eva Ingemarsson (Idea), Nonno Peterson (Implementation)

Eva Ingemarsson Dansproduktion

Atalante Övre Husargatan 1 411 22 Göteborg