Eva Ingemarsson Dansproduktion

Verk

Spegeln – Kairos (2013)

I Spegeln fördjupar Eva Ingemarsson den arbetsmetod hon utvecklat där dokumentära intervjuer fungerar som en integrerad del av hennes skapande.

Vad händer i mötet mellan våra yttre och inre världar? Hur påverkas vi av speglingen av oss själva? Hur upplever man kroppen som sedd utifrån? Hur upplever vi vår sårbarhet i att ”vara kropp”? Hur skapas och omskapas identitet genom kön?

Foto: NIklas Rydén

Foto: Niklas Rydén

English

Eight people at a time will be escorted around in different rooms. In each room, they meet an actor in a highly personalized and visual theatrical action. The actors tell the notion of their own experiences and perceptions of identity and gender.
Their naked stories reproduce fragile and painful images of life … Dancing Body meeting with their own movements in the mirror shape creates new, breathtaking dimensions of dance … A magic-knit scene artwork …
GP, 20/9 2013
The scenic area consists of mirrors that fill the floor and mirrors crushed underfoot. With the help of mirrors and projections expose an inner world of different characters. The mirror is based on man’s reflection, her internal and external reflections and distortions that reverberate through the mirror. The focus is directed towards identities. Identities are the basis of body and gender. They are found in inspirers Andrei Tarkovsky, Judith Butler and Jacques Lacan. They are found in how we perceive our own body in relation to our own selves, how we create the mental image of ourselves.

Eva Ingemarsson om Spegeln-Kairos

Jag har närmat mig den här föreställningen på flera olika sätt. En av ingångarna har varit det rumsliga. En annan har varit upplevelsen av den egna kroppen och vår kroppsuppfattning som en del av ett identitetsskapande. Vem man är eller förväntas vara och hur man upplever att andra ser på en och gör en till. Detta ledde mig in på frågor om kön, identitet, bilden man gör av sig själv och hur vi tillsammans skapar den verklighet som vi förväntas anpassa oss till och leva i?

Jag ville bygga en yttre ram för de här frågorna och bestämde mig för att krympa scenrummet och låta flera små rum samverka med varandra. Föreställningens form utvecklades då till tre parallella skeenden som fristående från varandra verkar under samma tid och inom en gemensam ljudvärld. Delarna skapar tillsammans helheten. Utanför de små rummen finns ett större rum som binder samman och vägleder.

Jag ville använda spegelns symbolik för att gäcka fantasin. Med spegelns hjälp kan man skapa reflektioner av olika ljusförhållanden, av rumsliga formationer och omvärlden. Man kan möta sin egen blick och ha en dialog med sig själv.

I den här föreställningen finns den trasiga spegeln som med sina skärvor återspeglar delarna, som skär sönder men också skapar något nytt. Det finns den svarta spegeln som likt en magnet drar neråt men även avslöjar ytan. I Helkroppsspegeln möter man sig själv och sin egen kropp som något bekant eller främmande.

Jag har inspirerats av tankar från den franske filosofen Jacques Lacan och hans “Spegelstadiet”. Där det beskrivs hur det lilla barnet redan tidigt förstår något om sig själv när det möter sig själv i spegeln. Jag har tänkt på professor Judith Butlers sätt att beskriva hur vi konstruerar, skapar och omskapar kön. En annan inspiration har varit den ryske regissören Andrej Tarkovskijs film Spegeln.

Koreografin är återhållen och minimalistisk och framtagen för de specifika förutsättningar som varje rum skapar. Det koreografiska arbetet kunde starta först när det sceniska rummet med sina små rum var färdigbyggt. Anna, Juli och Tobias har nu fått var sitt rum att vara och röra sig i. Där har de sin egen värld att förhålla sig till. En värld med tydliga begränsningar. Deras synfält är avskuret från varandra men med hörseln kan de ana varandra genom de tunna väggarna som släpper igenom ljuden. Sången har fått en egen koreografi som blandar sig med de inspelade ljuden. Dansen, sången och koreografin har låtit sig färgas och påverkas av Anna, Juli och Tobias egna personliga berättelser, som de så generöst delat med sig till oss under hela arbetsperioden.

Eva Ingemarsson 18 september 2013

PS: Kairos översätter jag med; ögonblicket som innehåller en möjlighet.

Juli i Skärvornas flod

Anna i Svarta sjön

Tobias i Porträttgalleriet

I samband med dansföreställningen Spegeln-Kairos gavs chansen att föreställningens tematik genom två seminarier. Den 20 september leddes det första seminariet av Göteborgs förening för Filosofi och Psykoanalys. Ämnet för kvällen var Spegeltematiken inom konsten, psykoanalysen och filosofin. Det andra seminariet gick av stapeln den 4 oktober och leddes då av Ingela Romare. Vid detta tillfälle presenterades och diskuterades Andrej Tarkowskijs film Spegeln. Seminarierna dokumenterades och kan ses här, eller på Atalantes Vimeo-sida.
Göteborgs förening för Filosofi och Psykoanalys-Ett samtal om spegeltematiken inom konsten, psykoanalysen och filosofin

Ingela Romare-Andrej Tarkowskijs Spegeln

Medverkande

Idé, koreografi & regi
Eva Ingemarsson
Dans
Anna Bergström, Juli Apponen
Sång
Tobias Rudåker
Scenografi
Dan Tommi Hildén
Intervju/film
Niklas Rydén
Ljud/musik
Dan Tommi Hildén & Niklas Rydén
Kostym
Helena Ekenger
Ljus & scen
Viktor Wendin
Ljud & scen
Pär Bengtsson
Rumslig utformning
Monique Wernhamn
Konstnär foajé
Mauritz Tistelö
Scenbygge
Dan Tommi Hildén, Viktor Wendin, Pär Bengtsson & Mauritz Tistelö
Förberedande filmarbete
Astrid Askberger
Produktion Spegeln
Tomas Persson Carlberg
Produktion Atalante
Cecilia Suhaid Gustafsson & Tomas Persson Carlberg
Ledsagare under föreställningen
Beata Rydén, Mauritz Tistelö, Tomas Persson Carlberg & Cecilia Suhaid Gustafsson

Depurazione (2012)

Foto: Niklas Rydén

Danssolot Depurazione, som betyder rening, har fått sitt namn efter musiken med samma namn. Fredrik Hagstedt skrev musiken år 2002 och den spelas av violinduon Duo Gelland. Koreografin påverkas av både musiken och det rum den rör sig i. Här formas och omformas dansen och dess plats som består av ett stort blåskimmrande tyg som täcker stora delar av rummet.

120330 | Depurazione from Atalante on Vimeo.

Medverkande

Koreografi och dans: Eva Ingemarsson

Musik: Fredrik Hagstedt, Duo Gelland

Scenografi o kostym: Eva Ingemarsson

Ljus: Viktor Wendin, My Persson


Foto: Niklas Rydén

The solo Depurazione, which means purification, got its name from the musical composition with the same name. The choreography is influenced by both the music and the room in which it moves. This is where the dance and its space is shaped and re-shaped by a blue shimmering fabric that hangs from the ceiling and covers a large part of the room. The Swedish composer Fredrik Hagstedt wrote the music in 2002, which was later recorded by the violin duo Duo Gelland. In 2012, Eva Ingemarsson performed Depurazione at Atalante in Gothenburg.

Cast & Production team

Choreography/Dance: Eva Ingemarsson

Music: Fredrik Hagstedt & Duo Gelland

Set design & Costume: Eva Ingemarsson

Light design: Viktor Wendin & My Persson

Systrar – Tesoro III (2011)

Foto:Niklas Rydén

Urpremiär 14 september 2011 på Atalante, Göteborg

Systrar, sista delen i Tesoro-trilogin, är en fristående fortsättning på Defensa 2009 och Tesoro 2007. I föreställningen får vi möta dansarna Anna Westberg och Siri Persson och deras systrar genom generationer, i filmade och levande versioner. De berör teman som systerskap och rädslor, avstånd och möten, och tidens gränser i olika livsrum. Över fiktiva tidsplan utforskar dansarna mötet med sig själva, sina alter egon, sina konkurrenter, spegelbilder och följeslagare.

Trilogin utgår från kubens form, de begränsningar den skapar i rummet i mötet med det koreografiska och filmiska rörelsematerialet. I Systrar har kubens form vuxit ut i rummet och omsluter både publik och dansare.

Tätt, utmejslat och vackert om syskonskap.

GP 110917

Medverkande

Idé/koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Siri Persson, Anna Westberg
Musik: Lars Åkerlund
Film: Niklas Rydén
Personer på film: Eva Persson, Lisa Persson, AnnMari Westberg, Vera Westberg, Lisa Westberg, Idun Westberg, Eira Westberg
Scen: Dan Tommi Hildén
Kostym: Karin Jatta
Ljus: Viktor Wendin
Ljud: Pär Bengtsson
Produktion: Sarah Schmidt, Tomas Persson Carlberg
Observatör: Mauritz Tistelö

Publikröster om Systrar

– Tusen tack för en underbar föreställning!! Så vacker.. Och för mig som syster gav den mig mycket fina och igenkännande känslor.

– Tack för en fin föreställning, som verkligen gestaltade den nära relation som systerskap kan innebära! Jag sprider gärna vidare.

– Underbart…och så mycket tankar som det sätter igång att se en så´n här föreställning. Tack alla i ensemblen!!!

Foto:Niklas Rydén

Premieres September 14th, 2011 at Atalante, Gothenburg

Sisters, the final part of the Tesoro trilogy, is a free-standing sequel of Defensa 2009 and Tesoro 2007. In the performance we meet the dancers Anna Westberg and Siri Persson and their sisters throughout generations, in filmed and living versions. They touch opun themes concerning sisterhood, fears, distance and meetings, and the limitations of time in different rooms of life. Over fictive time dimensions the dancers explore the meeting with themselves, their alter egos, their competitors, their reflections and companions.

The trilogy is based on the cubic form, the limitations it creates in the room, in the confrontation with the choreographed and filmed material. In Sisters the cubic form has grown to embrace both the dancers and the audience.

Systrar-Tesoro III from Eva Ingemarsson on Vimeo.

Cast & Production team

Idea/Choreography: Eva Ingemarsson
Dancers: Siri Persson, Anna Westberg
Music: Lars Åkerlund
Film: Niklas Rydén
People on film: Eva Persson, Lisa Persson, AnnMari Westberg, Vera Westberg, Lisa Westberg, Idun Westberg, Eira Westberg
Set design: Dan Tommi Hildén
Costume: Karin Jatta
Light design: Viktor Wendin
Sound design: Pär Bengtsson
Production: Sarah Schmidt, Tomas Persson Carlberg
Observer: Mauritz Tistelö

White dance (2011)

White dance

Foto:Niklas Rydén

Experimenterande med olika material, filmteknik, exponering, avstånd m.m. för att komma åt en slags dimmighet eller utbrändhet, en effekt för att avspegla en annan tid, plats, eller ett annat medvetande. Detta experimenterande var förberedelser inför arbetet med föreställningen Systrar – Tesoro III.
Arbetet resulterade i en fristående konstfilm, White Dance. Visades på Borås konstmuseum i mars 2011.

Medverkande

Koreografi & dans: Eva Ingemarsson

Film: Niklas Rydén


White dance

Photo:Niklas Rydén

Experimenting with different materials, video technique, exposure, distance etc., to find a kind of foggyness or burn. An effect to reflect another time, place or another consciousness. This experimenting was made during the preparations with the performance Sisters-Tesoro III. The work resulted in an free standing art film, White Dance.
White Dance was screened at Borås Art Museum in march 2011.

Cast & Production crew

Choreography & dance: Eva Ingemarsson

Film: Niklas Rydén

 

Defensa – Tesoro II (2009)

Foto:Niklas Rydén

Urpremiär 22 september 2009, Göteborg

Ett dansverk av koreograf Eva Ingemarsson för tre dansare, ingår i “Tesoro-trilogin” som startade 2007 med föreställningen Tesoro. Defensa – Tesoro II har ett övergripande tema om försvar, mentala och kroppsliga. Försvara sig själv, sina nära, sitt liv, sin identitet. När blir det till hjälp och när blir det till ett hinder? På scenen finns tre dansare, tre dockor i naturlig storlek, tre filmade alter egon och tre kuberna. Kuberna kan gestalta tre livsrum som både begränsar och ger frihet. Därinne finns dansaren i mötet med sig själv, sina minnen, sitt motstånd, sitt inneboende mörker och bländande ljus.


Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Frida Moberg, Jerry Pedersen, Siri Persson
Film: Niklas Rydén
Musik:    Magnus Bergström, Niklas Rydén, Daniel Rozenhall, Asa-Chang & Junray, Aphex Twin
Scenografi: Johan Rödström, Mania Teimouri
Ljusdesign: Johan Rödström
Ljudteknik: Pär Bengtsson
Kostym: Karin Jatta
Dockmakare: Karin Jatta
Textbearbetning: Victoria Brattström
Produktion: Katarina Sigge

Recensioner

Rörelser med lyskraft

I Defensa fortsätter koreografen Eva Ingemarsson den undersökning av människans inre rum som påbörjades i Tesoro 2007. Fokus är flyttat till kropp och medvetande, som platser för en strid mellan inre och yttre krafter. Det handlar om försvar. Olika strategier skildras i ord, dans, film och musik. Berättelsefragmenten kommenterar varandra utan att förenas i sluten helhet.
Kvar från Tesoro finns grundförutsättningen i det begränsade rummet. Lite vid sidan av scenens mitt står tre kuber. De tre dansarna sitter i dem, klättrar runt, söker sig ut på golvet och återvänder. Kuberna omringas av hängande boxar, i en förskjuten triangelformation. I dessa dubbleras dansarna i filmade sekvenser. Genom en hinna ser vi dem som kattdjur, beredda till språng, hoprullade i fosterställning och undersökande det trånga rummets gränser.
Ytterligare en exponering av individerna finns i tre mörka, ansiktslösa, manshöga tygdockor. Dansarna tar hand om dem i ömsint pardans för att i nästa stund kasta dem i golvet. Tre jag rör sig på scenen, i olika lager, från olika perspektiv, sammanlänkade, men ändå åtskilda. Rörelserna mäter golvet från hopkrupet till utsträckt, stannar upp och accentuerar rena vackra diagonallinjer. Fötter och kroppar smiter åt runt kubformationen. Dansarna trillar handlöst ur den, slänger sig ut och ned, roterar över golvet, kraftfullt i samtidig kontroll och tygellöshet. De fyller ord, rörelse och rum med lyskraft.
Scenspråket fascinerar mig. Det talar om något som inte helt kan benämnas, samtidigt som berättelsens delar är konkreta till övertydlighetens gräns. De är som funderingar i ett ogarderat samtal vänner emellan. Spänningen mellan det konkreta och det onåbara skapar associativa rum i medvetandet och starka långlivade bilder på näthinnan.
Koreografi: Eva Ingemarsson. Film: Niklas Rydén. Kostym/dockor: Karin Jatta. Scenografi: Johan Rödström, Mania Teimouri. Musik: Magnus Bergström, Asa Chang m.fl. Medv: Siri Persson, Frida Moberg, Jerry Pedersen.

Birgitta Johansson – SvD 2009-10-01

Dubbelexponeringar

Eva Ingemarssons koreografier brukar alltid efterlämna starka bilder hos mig. Kanske inte så konstigt, eftersom koreografen under flera år laborerat med mötet mellan dans och olika visuella konstformer. Men de bilder jag menar är något särskilt, kanske handlar det mer om ögonblick där hela föreställningens essen koncentreras och minnet fryses till en bild.
Vad bär jag nu med mig från Defensa – Tesoro II, Eva Ingemarsson nya föreställning på Atalante? Faktiskt svårt att säga. Den här gången bygger Ingemarsson ut sina dubbelexponeringar till ett verk med så många variabler att jag får svårt att fästa blicken.
Den dimmiga kvadraten – som är en filmad kub – går igen från Tesoro. Nu är den tredubblad, med en dansare inkrupen i varje. På scenen finns även tre, öppna kuber i en sammanbyggd trappformation. Lägg till tre manshöga, kusligt ansiktslösa dockor (skapade av Karin Jatta) och en ljusdesign som spelar med skuggor i spännande formationer. Sist men inte minst dansarna Siri Persson, Frida Moberg och Jerry Pedersen – alla tre nya angenäma bekantskaper, Eva Ingemarsson har hållit audition. Det blir mycket som ska integreras.
Defensa kretsar kring individens försvar. Integritet, instängdhet, utestängande, isolering. Hur starka barriärer behöver vi mot omvärlden? Dansarna – i filmad och levande version – och dockorna berör mest i de riktigt stillsamma sekvenserna, med finstilta, utmejslade rörelser. Motsatsen, de plötsliga fysiska utbrotten, fungerar också. Men i mellanregistret blir det lätt konturlöst. Där finns också texter som dansarna inte riktigt förmår bära fram, inte i nivå med dansen. Då går det ibland på tomgång, trots den genialt sammansatta musiken av Magnus Bergström, Niklas Rydén, Daniel Rozenhall, Asa Chang.
Min sinnebild för Defensa – Tesoro II blir nog Siri Persson, vackert utsträckt i linje med sin kub, men inte instängd, utan utanpå, ovanpå.

Lis Hellström Sveningson – Göteborgs-Posten 2009-10-05

Photo:Niklas Rydén

Premiered 09-22-09, Gothenburg

The second part of the Tesoro trilogy is a dance performance by choreographer Eva Ingemarsson created for three dancers. The theme of Defensa-Tesoro II is defence, both physical and mental. Defend yourself, your near ones, your life, your identity)?. When does it favour you and when does it obstruct you? On stage we find three dancers, three full-size dolls, three filmed alter egos and three cubes. The cubes might symbolise three life rooms that both limits and gives freedom. Inside the cube the dancers  are facing themselves, their memories, their resistance, their innate darkness and blinding light.

Choreographer Eva Ingemarsson continues to evolve the Tesoro-triology with DEFENSA – Tesoro II, this time with the dancers Jerry Pedersen, Siri Persson and Frida Moberg. Defensa is a direct sequel to Tesoro, 2007, and has a general theme of defense, both mental and physical. To defend oneself, our loved ones, one’s life and one’s identity. When does it help and when does it become an obstacle? On stage are three dancers, three dolls in natural sizes, three filmed alter egos and three cubes. The cubes can form three life spaces that both limits and gives freedom. In these we find the dancer in an encounter between herself, her memories, her resistance, her innate darkness and blinding light.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson

Dance: Frida Moberg, Jerry Pedersen, Siri Persson

Film: Niklas Rydén

Music: Magnus Bergström, Niklas Rydén, Daniel Rozenhall, Asa-Chang & Junray, Aphex Twin

Set design: Johan Rödström, Mania Teimouri

Sound design: Johan Rödström

Sound technician: Pär Bengtsson

Costume design: Karin Jatta

Doll design: Karin Jatta

Text arrangements: Victoria Brattström

Production: Katarina Sigge

Tesoro (2007)

Foto:NIklas Rydén

Premiär 12 september 2007, Göteborg

Efter tio år står Eva Ingemarsson åter på scen i egen koreografi. Nu i ett nära samarbete med regissören Victoria Brattström.

Namnet Tesoro betyder skatt, klenod och anspelar på fragmentariska berättelser och minnenas rikedom som successivt fogas samman till ett helt. Eva Ingemarsson fortsätter på sitt spår dansdokumentär. I verket Tesoro blandas dokumentärt material med fiktion, dans och filmprojektioner. Tre avskalade kubistiska och minimala ljusrum. Tre livsrum som begränsar men samtidigt ger frihet. Dansaren utforskar sig själv, sitt eget skyddande skal och den kommunicerande yttre ytan.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Regi: Victoria Brattström
Dans: Eva Ingemarsson
Video: Niklas Rydén
Videoteknik: Robert Eklund
Originalmusik: Sebastian Ring
Scenografi: Mania Teimouri
Kostym: Anna Kraft
Ljusdesign: Viktor Wendin
Konstruktion: Roy Bergström (Metallkonstruktion)
Teknik: Marcus Granberg, Pär Bengtsson
Foto: Elias Fryk
Grafisk form: Alexander Hall
Produktion: Cecilia Suhaid Gustafsson (Atalante), Emma Rygielski (Eva Ingemarsson Dansproduktion)

Recensioner

I “Tesoro” står Eva Ingemarsson för första gången på evigheter själv på scen. Alltså, i boxarna. I soloverket (som hade premiär hemma i Göteborg i höstas) fortsätter hon sitt envetna, egensinniga utforskande i gränslandet mellan dokumentär och fiktion, ord och rörelse, film och levande scenkonst. Och som hon gör det: så självklart. “Tesoro” är på en gång experimentell och vardaglig, abstrakt och hudnära, gäckande och fysiskt påtaglig (klaustrofobisk!). Och det bara fungerar, lekfullt och poetiskt sökande. Kanske för att allt bottnar i en så intelligent naivitet och mogen livserfarenhet. Ofta, alltid, när jag ser Eva Ingemarssons verk tänker jag: det är som att lära känna en människa! “Tesoro” är på riktigt. Fiktivt uppriktig. Och lika verklig som en dröm.
Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter 2008-04-18

Tesoro är ett nytt led i Eva Ingemarssons undersökning av människans djupare skikt och hennes möte med sig själv. Den initierades med The frozen ones 1999 och har följts av flera uppsättningar på samma tema. Eva Ingemarsson rör sig i gränszonen mellan fiktion och liv och i mötet mellan dansen och den rörliga bilden. Tidigare har andra dansare framfört verken. Denna gång dansar hon själv. /… /
I varsin upplyst kub rör sig tre figurer, dansaren och hennes två filmprojicerade jag, som parallelliserar varandras rörelser. Den ena filmade figuren har klaustrofobiskt litet utrymme. Hon växlar mellan att försöka spränga begränsningen och att utmattat acceptera att hon sitter fast. Den andra har gott om plats. Som en ettrig tv-spelsfigur hoppar hon och slår, för att nå kubens väggar. Den Eva som dansar live bryter sig ur sin box i en sky av skir plast – en kokong av drömväv som hon gör sig fri från. /…/ Tesoro betyder skatt och det är drömmens dubbelhet som gestaltas, som svettklibbande ångest men också som en klenod att vårda.
Birgitta Johansson – SvD 2007-09-07

Tänk dig att se din tillvaro fraktas iväg på ett flak. Hela huset, utrymt av alla utom av dig. Du har inte fattat vad som är på gång. Vilken mara! Ur drömmar som den här hämtar koreo-
grafen Eva Ingemarsson material till sin nya dansföreställning Tesoro. /…/
Det är tio år sedan hon själv senast stod på scenen. Andra har fått gestalta dansdoku-
mentärerna där hon finslipat arbetet med att sammansmälta dans, film, stillbilder och text. Hur avancerad tekniken än har varit har den aldrig blivit självändamål. Detsamma gäller i Tesoro. Niklas Rydéns filmade kvinna väger varken mer eller mindre än dansaren av kött och blod. Alla tre är hon. Tillsammans. /…/ Det är en gyllene skatt att bära hem.
Lis Hellström Svenningsson –  Göteborgs-Posten  2007-09-14

Den existentiella kampen inom oss människor och våra olika personlighetsdrag är svårskildrad men Tesoro ger en berörande bild av just denna.
Vibeke Carlander – Borås Tidning 2007-09-17

Photo:NIklas Rydén

Premiered September 12th, 2007, Gothenburg

After ten years Eva Ingemarsson is back on stage in her own choreography. This time in a close collaboration with director Victoria Brattström.

Tesoro means treasure or gem and refers to fragmented stories and the richness of memories that are gradually moulded in to one whole. In Tesoro Eva Ingemarsson continous her journey in dace documentary. In Tesoro documentary material is mixed with fiction, dance and projections. Three stripped, cubic minimal light rooms. Three rooms of life that limits but at the same time gives freedom. The dancer explores her self, her protective shell and the communicating outer surface.

Cast & Pruduction crew

Choreography: Eva Ingemarsson

Director: Victoria Brattström

Dance: Eva Ingemarsson

Video: Niklas Rydén

Video technician: Robert Eklund

Original music: Sebastian Ring

Set design: Mania Teimouri

Costume design: Anna Kraft

Light design: Viktor Wendin

Metal construction: Roy Bergström

Technicians: Marcus Granberg, Pär Bengtsson

Photo: Elias Fryk

Graphic form: Alexander Hall

Production: Cecilia Suhaid Gustafsson (Atalante), Emma Rygielski (Eva Ingemarsson

Dance Production)

XpositionREVERSE (2006)

Eva Ingemarsson Dansproduktion, Göteborg och Kassandra Production, Århus intog Scenarkivets kontor på Framgången 203 där de möttes i ett samarbetsprojekt över nätet vilket förvandlade redaktörernas skrivbord till dansgolv och det administrativa rummet till scen. I en livestreamad interdisciplinär kammarperformance om position, identitet, centrum och periferi utforskades internets konstnärliga möjligheter. Ett surrealistiskt montage med livetext, dans, video och elektroakustisk musik. Föreställningen uppfördes simultant i Århus och Göteborg, och streamades samtidigt live på nätet. Delar av projektet ligger kvar här.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Aktör: Klara Rygielski (Dans), Uncas Rydén (Musik), Hannes Rydén (Dans), Hanna Wernbom (Dans)
Livefilmning: Anna Lindkvist, Robert Eklund
Livestreaming: Robert Eklund
Videoteknik: Pierre Laurent
Ljusteknik: Viktor Wendin
Ljudteknik: Pär Bengtsson
Teknik: Marcus Granberg
Teknisk konsultation: Niklas Rydén

Eva Ingemarsson Dance Production, Gothenburg and Kassandra Production, Århus occupied the Stage archives office at Framgången 203 where they met in an collaboration project over the internet which transformed the editors desk into a dance floor and the administrative room into a stage. In a live streamed inter disciplinary chamber performance about position, identity, centre and periphery the artistic possibilities of the internet was explored. A surrealistic montage containing live text, dance, video and electroacoustic music. The performance was staged simultaneously in Århus and Gothenburg, and was also live streamed at the internet.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Performers: Klara Rygielski (Dance), Uncas Rydén (Music), Hannes Rydén (Dance), Hanna Wernbom (Dance)
Live film: Anna Lindkvist, Robert Eklund
Live streaming: Robert Eklund
Video technician: Pierre Laurent
Light design: Viktor Wendin
Sound technician: Pär Bengtsson
Technician: Marcus Granberg
Technic consultant: Niklas Rydén

Go to hell or leave in peace (2005)

En dansdokumentär om manlighet, fadersarv & uppbrott.

Att vara son till sin pappa. Att spela rollen som man. Att bryta sig loss…

Utifrån egna erfarenheter rör sig tre män i olika åldrar bland frågor om manlighet, fadersarv och uppbrott i sitt sökande efter nya vägar.

Go to hell or leave in peace en helaftonsföreställning med urpremiär på Atalante i Göteborg 23 september 2005.

Med dansarna Miguel Cortés, Hannes Rydén och Michael Eddie Edwinson, utvecklar Eva Ingemarsson och kompositören Niklas Rydén konceptet att föra samman dans, projicerade bilder, dokumentära intervjuer, liveröster och nyskriven musik till en multimedial helhet.

Medverkande

Koncept/koreografi: Eva Ingemarsson
Musik/film/intervju: Niklas Rydén
Dans: Miguel Cortés, Michael Eddie Edwinson, Hannes Rydén
Musik: Mikko Hellsing, Oliver Messiaen – Oraison, Bernard Permegiani – En Phase/Hors Phase from Dedans Dehors (1977) Bach – Cello Suite 1 (yoyo ma) Aphex Twin – lornaderek, Asa-Chang & Junray – Hana
Scenografi: Dan Tommi Hildén, Lisa Hjalmarsson (ass.)_
Kostym: Karin Jatta
Ljusdesign: Viktor Wendin
Teknik: Marcus Granberg
Koreografiassistent: Janni Groenwold
Diabilder: Anders Jirås
Produktion: Alexander Hall, Efwa-Wiktoria Rodell, Beata Rydén

Recensioner

Existentiella resor

Dansbiennal 2006, Göteborg
Till det bästa med en dansbiennal hör att man får se regionens koreografer. Till det sämsta hör dålig logistik. När Gun Lund, mottagare av Svenska teaterkritikers danspris 2006, arrangerar bussresan Fönster mot Kosmos vill man gärna hänga med och återse Myon-spin som hon skapade 1999 på KTH i Stockholm. Men schemat sprack.
Bronja Novak, som syns på stan med chockrosa hår, väcker också nyfikenhet. Hennes nya verk med krånglig tysk titel sägs fira kvinnan, idealet och livet självt. Samma kväll rymmer ändå flera världar, fadersarvets till exempel. Vi är alla barn till någon, en prägling för livet oavsett om denna förälder varit närvarande eller ej. Mansrollen är kanske extra intressant att ta itu med nu när kvinnorollen har skärskådats så grundligt.
Koreografen Eva Ingemarsson låter i sitt senaste verk trion Miguel Cortés, Eddie Edwinson och Hannes Rydén utforska pappaminnen, svek och uppbrottsbehov. Go to hell or leave in peace är både rörade och roande – trots att många av greppen är bekanta vid det här laget.
Ingemarsson har ju, i samarbete med kompositören Niklas Rydén, skapat en egen scengenre: dansdokumentären. I verk som The frozen ones (1999), Månens fyra ansikten (2001) och Mellan dag och natt (2003) blandas filmade intervjuer med stillbilder och dans. Idén möjliggör dubbelexponeringar och tidsförskjutningar; ett slags kubism i scenisk skepnad. Att dessa existentiella resor blir så spännande handlar om förtroendet och intresset för dansarna och deras individuella berättelser, som samtidigt gestaltar det allmängiltigt ogripbara. Vad formar oss till den vi är?
På scenen finns en hög byggklossar; en stad eller lekplats där tre söner brottas med sina fadersgestalter. Hannes Rydéns energiska fotbollspappa väcker skratt medan Miguel Cortés funderar på om han inte svek sin far, utlänningen som gjorde sonen till avvikare. Eddie Edwinson minns känslomässig tillknäppthet. Men gradvis har de vuxit ikapp sina pappor, mot en förståelse av dem och därmed sig själva.
Koreografin är först kollektiv med korta rörelser som om lyssnandet trevar igång. Helheten präglas också av det associativa snarare än illustrativa. Ändå börjar man fundera på varför vissa rörelser pockar på att definieras som “manliga”, andra “kvinnliga”. Kanske är det attityden, anslaget. En och annan svacka är oundviklig under 80 minuter, men kvar biter sig dansarnas genuina närvaro. Sent ska man glömma denna fint gestaltade längtan efter en stunds faderlig närhet.

Anna Ångström – SvD 2006-05-14

A dance documentary about manhood, the heritage of a fader and breakup.

To be the son of your fader. To play the part of man. To break free…

Drawing form their own experiences three men of different age moves among questions about manhood, the heritage of a fader and breakup in their search for new paths.

With the dancers Miguel Cortés, Hannes Rydén and Michael Eddie Edwinson, Eva Ingemarsson and the composer Niklas Rydén develops the concept of bringing together dance, projected images, documented interviews, live voices and newly written music into a multi medial whole.

Cast & Production crew

Concept/Choreography: Eva Ingemarsson
Music/Film/Interviews: Niklas Rydén
Dance: Miguel Cortés, Michael Eddie Edwinson, Hannes Rydén
Music: Mikko Hellsing, Oliver Messiaen – Oraison, Bernard Permegiani – En Phase/Hors Phase from Dedans Dehors (1977), Bach – Cello Suite 1 (yoyo ma), Aphes Twin – Lornaderek, Asa-Chang & Junray – Hanna
Set design: Dan Tommi Hildén, Lisa Hjalmarsson (ass.)
Costume design: Karin Jatta
Light design: Viktor Wendin
Technician: Marcus Granberg
Choreography assistant: Janni Groenwold
Diapositives: Anders Jirås
Production: Alexander Hall, Efwa-Wiktoria Rodell, Beata Rydén

Alterego (2004)

Från en liten by i norra Holland, så liten att den knappt syns på kartan, kommer Janni. Hon bor inte där längre, hon har skapat sig ett annat liv i ett nytt land. På scenen, speglade under hennes fötter och dansande genom rummet – formar hon konturerna av sitt liv och bilder av sina andra jag. Solot Alterego har koreografen Eva Ingemarsson arbetat fram direkt för dansaren Janni Groenwold. Rörelserna dubbelreflekteras och återspeglas i bildprojektioner, med fokus på möte och konfrontation. Janni rör sig mellan polariteterna, söker sig in mellan svart och vitt, ja och nej, kyla och hetta, för att finna och berätta sin historia; och vad handlar det där med mammas löständer om, egentligen? Dessa skrämmande, skallrande plastbitar som ligger och väntar i ett glas vatten i köket om natten…

Tillsammans med filmaren och kompositören Niklas Rydén utvecklar och förfinar Eva Ingemarsson i Alterego konceptet att föra samman dans, dokumentära intervjuer, videobilder, diabildsprojektioner och uppmickade liveröster till en multimedial helhet. I Alterego använder Eva Ingemarsson utvalda delar från sina tidigare föreställningar Fotografen (1997), The frozen ones (1999), Månens fyra ansikten (2001) och Mellan dag och natt (2003). Detta tillsammans med nyskapat material bearbetas till en personlig betraktelse, ett Alterego.

Alterego bjöds in att gästspela på High Fest festival i Yerevan, Armenien 2-8 oktober 2004

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Janni Groenwold
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Dan Tommi Hildén
Film: Niklas Rydén (Intervjuer)
Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Kostym: Karin Jatta
Musik: Dmitri Shostakovich, Einstürzende Neubauten, Diamanda Galas
Teknik: Viktor Wendin
Foto: Anders Jirås
Produktion: Alexander Hall

From a small village i northern Holland, hardly visible on a map, origins Janni. She does not live there any more. She has mad a different life for her self, in a new country. On stage , reflected under her feet and dancing through the room – she forms the outlines of her life and images of her other self. The solo Alter ego has been choreographed by Eva Ingemarsson especially for the dancer Janni Groenwold. The movements are mirrored back in projections, with focus on encounters and confrontations. Janni moves between polarities, searching between black and white, yes and no, heat and cold, to find and tell her story; and what is the real story behind her mothers artificial teeth? Those rattling pieces of plastic that lies waiting in a glass of water in the kitchen by night…

Together with the composer Niklas Rydén, Eva Ingemarsson, in Alter ego, evolves and refines the concept of bringing together dance, documentary interviews, video, slideshow projections, and live voices in to a multi medial whole. In Alter ego Eva Ingemarsson uses selected parts from her previous performances, The photographer (1997), The frozen ones (1999), The four faces of the moon (2001) and Between day and night (2003). All of this alongside new material forms a personal observation, an Alter ego.
Alter ego was invited to guest perform at the High Fest Festival in Yerevan, Armenia, 2-8 october, 2004.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson
Dance: Janni Groenwold
Original music: Niklas Rydén
Set design: Dan Tommi Hildén
Video: Niklas Rydén (Intervjuer)
Light design: Anna Wemmert Clausen
Costume design: Karin Jatta
Music: Dmitri Shostakovich, Einstürzende Neubauten, Diamanda Galas
Light design: Viktor Wendin
Photography: Anders Jirås
Production: Alexander Hall

Mellan dag och natt (2003)

Foto: Anders Jirås

I Mellan dag och natt fortsätter Eva Ingemarsson det multimediala berättande i dans och bild som hon tidigare utvecklat i framför allt The frozen ones och Månens fyra ansikten. Liksom tidigare samarbetar hon med kompositören och filmaren Niklas Rydén. Föreställningen tar sin utgångspunkt i tre kvinnors liv och erfarenheter. Genom dans, film, projektioner och dansarnas egna röster får vi ta del av deras berättelser, inbäddade i Niklas Rydéns ljudlandskap. Dansarna Åsa Thegerström, Luisa Denward och Janni Groenwold rör sig in och ut ur sina egna röster, avbryter varandra och sig själva, kommenterar och ställer frågor. Tankar, åsikter och insikter bryter fram och söker kontakt. Mellan dag och natt är ett både lekfullt och allvarsamt dansverk i flera nivåer där de olika berättelserna bildar en helhet. Verket lyfter fram frågor om att våga träda ut ur sig själv, om att acceptera vad man har blivit, om att ta och ge utrymme, om förväntningar och önskningar.

Medverkande

Koreografi: Eva Ingemarsson
Dans: Åsa Thegerström, Luisa Denward, Janni Groenwold
Turnéarrangör: Turnéslingan Tre Scener
Dans: Luisa Denward, Janni Groenwold
Originalmusik: Niklas Rydén
Scenografi: Dan Tommi Hildén
Ljusdesign: Viktor Wendin, Anna Wemmert Clausen
Kostym: Karin Jatta
Ljudteknik: Pär Bengtsson
Foto: Anders Jirås
Video: Niklas Rydén (Filmning och intervjuer)
Produktion: Alexander Hall, Mika Becker

Recensioner

Hur minns vi en dansföreställning? Vad är det som stannar kvar i oss när vi lämnar salongen? Jag bär ofta med mig bilder, och genom bilderna kommer minnet av rörelsen, själva dansen. Och kanske beror det på att så många koreografer arbetar så medvetet med det visuella. Koreografen Eva Ingemarsson har sen fyra år tillbaks integrerat videoprojektioner i sina föreställningar, dokumentärt material från dansarnas egna liv, som bildat utgångspunkt för en diskussion om identitet. Har vi kanske flera identiteter? Är det ett problem, eller en möjlighet? I den sceniska världen ställs de frågorna på sin spets. Vem är jag egentligen? Materialet har projicerats på dansarnas egna kroppar, i scenrummet. I hennes nya verk, ”Mellan Dag och Natt”, är det dokumentära stoffet lågmält, och fram träder dansarnas ansikten. Skratt och leenden blandas med korta tystnader som hör det inre livet till. Det dokumentära får de koreografiska uttrycken att förvandlas. Inte på något enkelt vis. Jag ser dansarna på nytt, när jag också hört deras berättelser. Sett deras riktiga ansikten. Men i dem ser jag också mig själv. Mina minnen. Och min historia. Sängen är också en sån trygg plats för mig. Att jag känner att… där kan jag… här behöver jag inte visa mig för nån. Jag kan bara vara. Och gömma mig. Sen har jag en liten älg som ligger då bredvid mig. Ett sånt mjukdjur. – skratt – Den är så härlig… Berättelserna och bilderna har ett opretentiöst tilltal. Vi i publiken litar på dem som personliga utsagor. Mycket därför att verket som helhet, genom konsekvens och självständighet, tydliggör en längtan efter trovärdighet. Naivt, kanske en del tycker. Men själv blev jag rätt lycklig.

Bodil Persson – Kulturnytt P1  2003-10-06

Fjärran kaj och flärd, fortsätter koreografen Eva Ingmarsson sina fruktsamma scenexperiment på Atalante. Det nya verket “Mellan dag och natt” knyter an till och vidareutvecklar de tidigare “The frozen ones” och “Månens fyra ansikten”. Samtliga utspelar sig i spänningsfältet mellan dansare på scenen och rörliga, projicerade bilder av dansarna.
Form tar gärna över innehåll i samtida scenexperiment. Så aldrig hos Eva Ingmarsson. Kanske beror det på hennes erfarenhet, mognad och nyfikenhet. Hur som helst växer form och innehåll fram simultant och organiskt. I “Mellan dag och natt” är det sex dansare på scenen. Luisa Denward, Janni Groenwold och Åsa Thegerström – och deras tre spegelbilder i form av videofilmade intervjuer som projiceras på scen och kroppar. Dansarna kommunicerar med sig själva och varandra, i ord och rörelse.
Vad som gör “Mellan dag och natt” så fascinerande är det tillbakalutade och intimt personliga tonfallet. Åsa Thegerström berättar naket om sin fars död, Janni Groenwold talar om sin rädsla för ensamhet och sin räddande ängel, kramdjuret älgen Sebastian. Ibland reagerar en dansare förskräckt på sina egna ord: har jag verkligen sagt det? Någonstans där utspelar sig den verkliga dramatiken, när det bränner till mellan det sceniskt och filmiskt närvarande, mellan nu och då. Eller tänder gnistan egentligen av friktionen mellan det strängt personliga och sceniskt offentliga? “Mellan dag och natt” är stillsamt utmanande, tankeväckande och gripande. Eva Ingmarsson och hennes samarbetspartner Niklas Rydén gör vad ingen annan gör inom svensk scenkonst.

Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter 2003-09-22

Poetiskt medryckande

Varje människa är en plats, ett hus möblerat av muskler och minnen i ständig rörelse. Ibland ser man det utifrån, ibland är man instängd i det. “Jag sitter på vinden i mig själv … men jag vill komma ut ur mig själv”, som Luisa Denward formulerar det i en av flera svindlande tankar som berör i Mellan dag och natt, på gästspel från Göteborg.
För tredje gången har Eva Ingemarsson och Niklas Rydén skapat ett spel om identitet och livserfarenhet genom att sampla dans, foto och filmade intervjuer med dansarna till en form som blir något mer än de enskilda delarna. Efter The frozen ones (1999) och Månens fyra ansikten (2001) tillkommer nu också dansarnas liveröster.
Och än en gång häpnar man över hur glidningen mellan närvaro och avbildning, individ och grupp med enkla medel förskjuter perspektivet på jaget. Den här gången är det tre kvinnor som berättar
med kropp och ord. De kryper fram som glada fjärilar ur sina kokonger för att med mjuka armar pröva vingarna.
Scenografen Dan Tommi Hildéns transparenta, flyttbara “rum” blir segel, hus och duk för filmavsnitten. I slutet förenas dessa skal till en kropp med många rum – en bild av den plats vi bär med oss. Också Karin Jattas asiatiskt influerade kostymer och Niklas Rydéns känsliga ljudbild av syrsor, knaster, röster och Piazzolla bygger en värld där dansarnas närvaro är påtaglig men också undanglidande.
Trion pendlar mellan flickaktig eufori och den vuxna kvinnans dröjande insikt. Mot kraven på anpassning ställs barnets revolt. Luisa Denward demonstrerar klänningens fängsel, Janni Groenwold minns ett instängt hem och markerar behovet av livsrum – men drömmer om att dela närhet med någon annan än sin leksaksälg. Åsa Thegerström berättar lugnt om pappans död.
Liksom i de tidigare verken dubbelexponeras dansarna med sina egna filmade ansikten men kan “kliva ur” dem och betrakta sina avbilder på distans.
“Har jag sagt så?”
Det är vemodigt och roligt att pussla berättelserna, i synnerhet som själva dansen inte lämnas i sticket. Här finns partier det suger om, en stram styrka som lämnar plats för det trevande, lyssnande. Energisvackorna är få; som helhet är “Mellan dag och natt” en poetisk och medryckande resa mot det personliga som blir giltig för oss alla.

Anna Ångström SvD 2004-11-23

Photo: Anders Jirås

In Voices of day and night Eva Ingemarsson continues the multi medial storytelling in dance and image that she has been evolving since her work with The frozen ones (1999) and The four faces of the moon (2001). She once again collaborates with the composer and film maker Niklas Rydén. The starting point of the performance is the life and experiences of three women. With a mix of dance, film, projections and the dancers own voices we are told their stories, embedded in Niklas Rydéns landscapes of sound. The dancers Åsa Thegerström, Luisa Denward and Janni Groenwold moves in and out of their own voices, interrupt each other and them selfs, comments and asks questions. Thoughts, opinions, and insights breaks through and seeks contact. Voices of day and night is at the same time a playful and serious dance performance in multiple levels, where the differing stories makes a whole. The performance emphasise questions about daring to step out of your self, about accepting what you have become, about taking and giving space, about expectations and dreams.

Between day and night toured on Turnéslingan, Three Stages, spring 2004 to Malmo and Stockholm.

Cast & Production crew

Choreography: Eva Ingemarsson

Dance: Åsa Thegerström, Luisa Denward, Janni Groenwold

Tour arrangement: Turnéslingan Three Stages

Original music: Niklas Rydén

Stage design: Dan Tommi Hildén

Light design: Viktor Wendin, Anna Wemmert Clausen

Costume design: Karin Jatta

Sound design: Pär Bengtsson

Photo: Anders Jirås

Video: Niklas Rydén (filming and interviews)

Production: Alexander Hall, Mika Becker

Reviews

Far from the quayside and vanity – the Gothenburg opera house is located in the harbour –, choreographer Eva Ingemarsson continues her fruitful scenic experiments. The latest production “Voices of Day and Night” connects to, and develops further, the earlier works “The Frozen Ones” and “Four Faces of the Moon”. They all take place in the tense field between the dancers on the stage, and moving, projected images of the dancers.

The form often overshadows the content in contemporary scenic experiments. But never for Eva Ingemarsson. This may depend on her experience, maturity and curiosity. Anyhow, here the form and the content grow simultaneous and organic.

In “Voices of Day and Night” there are six dancers on the stage. Luisa Denward, Janni Groenwold and Åsa Thegerström – and their mirror images in the form of videotaped interviews, which are projected on scene and bodies. The dancers communicate with themselves and each other, in words and in movements.

What makes “Voices of Day and Night” so fascinating is the laid back and intimate personal tone. Åsa Thegerström speaks openly about her father’s death, Janni Groenwold talks about her fear of loneliness and her angel of mercy, the cuddly moose Sebastian.

Sometimes a dancer reacts, startled by her own words; did I really say that? Somewhere there, the essential drama takes place, when it heats up between the scenic and cinematic presence, between now and then. Or is the spark rather ignited by the friction between two levels: the strict personal and the scenic public? “Voices of Day and Night” is calmly challenging, thought provoking and touching.

Eva Ingemarsson and her collaborator Niklas Rydén do what nobody else does in Swedish dramatic art.

Örjan Abrahamsson – Dagens Nyheter 2003-09

Eva Ingemarsson Dansproduktion

Atalante Övre Husargatan 1 411 22 Göteborg